Till dig som är ungdom! Tänk dig för. Män/killar/tjejer som du litar på kan förändras. Det finns droger och andra mediciner som kan göra någon illvillig. Någon vill locka med dig någonstans. Du känner pirret av spänning och skulle vilja, men ... Vad är det som håller dig tillbaka? Du lockas väl inte av banala saker som; Du är vacker. Jag ska göra dig till fotomodell/skådespelare/stjärna. Dessa män/killar som lockas av unga flickor kan vara din granne, föräldrarnas vänner, dina vänner - eller helt enkelt en okänd. Kan det vara så att du har en kille/tjej på facebook eller andra sociala medier och har blivit din vän, är han/hon verkligen den han/hon utger sig för? Finns många som utger sig att vara någon annan.

Min pappa sa alltid att jag skulle inte lita på män, då hette det fula gubbar. Vem är ful för mig/dig? Finns många som ser bra ut och är vänliga. Han sa också att man aldrig skulle följa med en man/kille ensam, eller kanske bara du och din väninna till ett rum, hotellrum eller en källare. Själv hade jag vansinnigt kul med mina manliga vänner. De var alltid respektfulla och snälla.

Nu kan man inte gå runt och misstro det manliga släktet. Jag har nästan aldrig gjort det. Men ifall att. Den där känslan. Ett sinne, ett sinne som kan lura dig i rädsla, eller så är det så enkelt att du faktiskt känner en rädsla. Det är något som du inte kan ta på. Den kan vara ovan, men lyssna på ditt inre! Känslan växer inom dig att det känns fel. Blir du stressad kanske du vill fly, eller så hinner du inte ta ett avgörande. Testar du på alkohol? Droger? Då ska du veta att det tar bort detta sinnet. Den där känslan som gör dig rädd. En ungdom är oövervinnlig - ingen kan böja den, den överlever allt. Så ska det vara, för du är ung och det är en härlig tid. Men glöm inte känslan jag beskrev. Läs längre ned om erfarenheter jag råkade utför.

Jag undrar vad som har hänt med lilla My. Håller hon sig självmant borta? Är hon rädd? Är hon fasttagen av någon som håller henne gömd. Våldtagen? Är hon mördad? Grymt. Det är hemskt. Stackars tös, och hennes anhöriga.

Det som hände i min ungdom, blev inget allvarligt. Kunde ha blivit, för minnena finns kvar. Vissa andra är bortglömda.

Jag gick efter vägen på en trottoar i ett samhälle där jag hade bott, hade en kortkort klänning och boats på mig, 14 år gammal. Det fanns hyreshus runt mig. En bil saktade ned, en riktigt häftig bil. Han/killen ropade på mig, jag gick närmare, han frågade mig om jag kunde hoppa in i bilen och visa honom vägen. Då sa jag att jag inte hade en aning om var det låg någonstans. Då frågade han om jag ville åka med på en tur. Nu visade sig killen att han inte letade efter denna väg. Självklart dök varningar upp inom mig. Snabbt fick jag förklarat att min väninna bodde bakom huset där. Jag vinkade bortåt och började gå åt det hållet. Killen ropade igen och försökte övertala mig. Jag sprang bort och gömde mig. Det kunde lika gärna ha varit 2 män i bilen, den ene hade kunnat springa efter mig. Sådana idioter/galningar finns det.

Nästa händelse var i Göteborg, något liknande hände i ungefär samma ålder. Jag gick hem från torget på en gångbana. På en annan gångbana gick en man, då kunde jag inte tippa ålder för alla var gamla, han kunde ha varit runt 30 och såg bra ut. Jag kände hans blickar och han stirrande efter mig, då ökade jag på stegen och såg trots det att han kom närmare. Ja, det var väldigt otäckt. Då gick jag så fort jag kunde, mannen hann ikapp mig in i trapphuset där vi bodde. Dum som jag var skulle jag ta hissen, bodde 3 trappor upp. Mannen tog tag i mig och ville kyssa mig. Jag sa bestämt att han skulle släppa mig. Sa jag något smart då? Jag kunde prata för mig. Hade jag bara tur? Mannen kunde ha våldtagit mig i trapphuset. Han var mycket starkare än jag. Jag minns att jag inte hotade honom, inte skrek, utan var bara bestämd, visade inte för mycket känslor av något. Jag klarade mig ifrån allt förutom att vara fasthållen och bli kysst. Usch! Kränkningen var enorm. Tänk om mina föräldrar hade fått reda på detta. Jag vågade inget säga, då kanske jag inte hade fått gått ut. Men, tänk om det var så att mannen började följa efter mig dagligen. Prata alltid med någon när och kär.

Båda dessa gånger hade jag en oförklarlig känsla av fara.

Jag har också gjort många dumheter, men då har jag inte varit rädd. Varför kommer jag inte ihåg, men det är av dumheterna vi lär oss på. Tyvärr får en del lära sig för livet, ibland har man bara tur.

Lyssna på din hjärna. Lyssna inte på någon som håller på att övertala dig till något du inte vill. Eller så vill du, men tvekar. Det kan vara så enkelt att du inte känner någon rädsla. Jag vet att man kan öva upp sig i alla sina sinnen. Du kan det också.

Jag litade på många, men det fanns lika många jag inte litade på.

Lycka till!

Ha en underbar helg!

Lill Lindbäck, undersköterska och författare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se

Efter ett år, 2017, av olika starka känslomässiga händelser fortsätter tråkigheterna in i 2018. Min svåger, min systers man, har fått ett dödsbud cancer i december. Tumör i lungan och dessutom metastaser. Jag går inte in på dessa händelser, men att vara anhörig till en svårt sjuk person med svåra smärtor där inget hjälper, ja det är inte lätt, det är ett helvete. Var kommer hjälpen ifrån. Ringa samtal, nej du ska ringa dit, men ingen svarar och han måste ha hjälp. Ja, vi kan inte hjälpa. Återigen går turen till akuten, och väntetiden är lång. Vet inte hur många gånger de har åkt dit, eftersom allt annat krånglar.

Som sagt, bara en liten förklaring att när någon blir svårt sjuk är det lika svårt för den anhöriga i dagens Sverige. Vi som betalar så höga skatter. Jag vet inte vad som har hänt i vårt samhälle. Vården måste få kosta. Människoliv är viktiga.

Vad jag skulle förklara av min rubrik är att jag har varit med om känslomässiga bergochdalbanor på olika sätt under 2017. Inte heller här går jag in på detaljer, utan jag tänker mer på hur man till slut blir. Jag trodde att jag höll på att bli tokig. Det räckte att min systerdotter frågade hur mår du, egentligen. Då började jag gråta. Ja, jag grät för allting. Jag grät under detta året när jag gick till bussen, satt på bussen, på jobbet, hemma, när jag var ute och gick. Naturligtvis grät jag bara lite när jag var ute och mer hemma, för där kunde jag slappna av.

Jag tror inte på en allsmäktig Gud, däremot tror jag att vi har guider och en livsväg att gå. Många gånger den sista tiden bad jag om hjälp och ifrågasatte vad de ville mig. Vad hade jag gjort för ont för att gå igenom detta helvetesår, och att det fortsätter med en svåger som har blivit som en bror till mig. Senast jag tänkte dessa tankar var för runt fjorton dagar sedan. Sedan natten från söndag har jag haft frukansvärt ont i ryggen, det sedvanliga stället som blir till överansträngning när jag gör mer än kroppen orkar med. Tung snöskottning tre gånger under en dag. Efter många år på kontor och stress fick jag problem med nacke, axlar och rygg. Det är väldigt vanligt bland stora delar av befolkningen.

Nåja, för ett par dagar sedan, trots värken, då kom jag på att jag känslomässigt har skalat av mig. Precis som jag hade byggt upp en osynlig skyddad mur runt mig. Det känns skönt, men konstigt. Jag reagerar inte lika mycket som tidigare. Det var då jag kom på hur en del personer kan kännas känslokalla. Antingen är man född sådan, du vet, hjärnans struktur osv. Men en alltför svår barndom sätter sina spår och då kan man stänga av sin känslokropp (inte kroppen, utan den delen av hjärnan). Så om någon sårar dig djupt, eller att du sårar någon djupt och den personen inte reagerar nämnvärt, du tycker att det är underligt. Antingen bryr sig inte person ifråga om det, eller så är det att man inte förstår vad du vill ha sagt, eller så kan det vara allt i livet som gjort denne person illa så skyddar denne sig ifrån detta och stänger av.

Men jag är inte avstängd, utan känner mig lite gladare och lite lugnare. Nu har jag inga svallvågor av läge alldeles för högt eller alldeles för lågt.

Just nu mår jag bra och känner att jag kan klara mig länge på det här. Men ... vem vet, när det händer tråkiga saker faller jag nog igen ... Så är livet. Det är uppgång, mellangång och nedgång. Självklart har jag gått igenom mycket under årens lopp, ibland mer och ibland inget.

Idag lyser solen därute och jag tänker ta en skön promenad. Sedan ska jag åka in tidigare till jobbet för möte och direkt efter är det nattjobbet. På fredag när jag vaknar är jag ledig ända över till måndag kväll.

Ha det gott därute!

Lill Lindbäck, undersköterska och författare inom genren thriller och thriller medialt

www.lill-lindback.se

Jag får ibland ont på samma sida av ryggen, den strålar över ryggkotorna till andra sidan. Ibland tar det 2 dagar innan det försvinner. Ofta undrar jag vad jag har gjort för att få den där värken. Tränat för lite? Tränat för mycket?

Igår kväll började det snöa här i Göteborg och det ganska mycket, det snöade under natten. Det var då jag kom på det. Sist det snöade lika mycket var jag ute och skottade 3 gånger, jag tror att det kom därifrån. I torsdags, på morgonen, var jag hos en triggermassör. Under dagen kände jag mig konstig och satte mig framför teven och bara var. Jobbade natten under helgen, värken kom natten mellan söndag och måndag. Idag är det tisdag och det värker, men inte lika mycket. Låg i sängen hela kvällen och försökte att inte röra mig. Fy tusan!!! Glömmer för varje gång jag har ont. Tack och lov för det. Människan är anpassningsbar.

Ja, det gäller att jag tänker på att leva lagom. Träna lagom, gör saker lagom, ta det lugnt, men inte alltför lugnt. Första gången jag började känna av ryggen det var under stressig tid på ett jobb jag hade, sedan dess har det kommit och gått. Särskilt när jag gräver och skyndar på i trädgården - alltså lev livet lagom, Lill.

Tänkte visa en snöbild, men kände inte för det nu i mars. Jag längtar efter våren. Detta har vi att se framemot. Blåsippan är en av de blommor som kommer först på våren.

Ha en trevlig dag därute och ta det lugnt i trafiken.

Lill Lindbäck, undersköterska och författare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se

Vägen till att bli en författare kan gå väldigt fort för vissa och ta längre tid för andra. För min del tar det tid. Vad gör jag då för fel.

Är det böckernas fel?

Självklart kan det vara innehållet i en bok som gör att läsaren tappar intresset. Jag kan skriva för mycket och har svårt att korta ner historien, det går - jag vet. Med andra ord har jag kortat ner mina böcker med mängder av sidor, det som inte behövs går att skala bort.

Idag lever vi i en snabb värld, allt ska gå fort. Dessutom ska du hinna göra så mycket som möjligt på allt mindre tid. Därför provade jag på att skriva kortromaner med lästid runt 2-3 timmar, men också för att jag hade mycket alster på lager i min dator. Det går fort för mig att skriva, men tid att läsa igenom och rätta i allt. Och det innebär grammatik, meningsuppbyggnad och den där röda tråden, en karaktär får inte byta namn plötsligt.

Är boken intressant/spännande?

Jag har fått höra att de flesta av mina böcker är väldigt spännande. Kanske beror det på att jag själv vill ha en händelse, en röd tråd av spänning, men samtidigt vill jag få dit historien om en människa.

Vad kan det bero mer på om en bok inte säljer?

Det enklaste i världen, författaren är okänd, författaren arbetar inte tillräckligt med marknadsföring, och det sista - det finns alldeles för mycket författare, att välja en bok idag är inte lätt.

Läser folk allt mindre?

Dets sägs så. Och då blir det ännu svårare att sälja.

Finns det andra sätt att sälja en bok, än exvis en mjuk bok och en e-bok?

Ljudböcker, detta har jag hört att många har användning för. Exvis vid städning, joggning, på kommunikationsmedel,  eller när du sitter i bilen.

Vilken typ av bok är dyrast att göra?

Det är ljudboken. Boken måste ha en bra röst och beroende på hur tjock boken är kostar det. Självklart om du är egenutgivare, som jag är.

En egenutgivare betalar allt. Jag tar oftast bilder själv till omslag, eller om jag har hittat en bild i min samling som jag tycker skulle passa in. Min man har hjälpt mig också med foton.

Marknadsföring.

Så kom jag då till den tunga biten, det är tungt att försöka sälja en bok där folk slänger en blick och går förbi där jag står. Det kostar oerhörda summor pengar att göra egen reklam. Jag kan beskriva på min hemsida, på bloggen, twitter, facebook och betala till google, vilket jag inte har gjort. Dessutom på marknader och bokmässor i Sverige. Men detta kräver också tid, mycket tid och framför allt ork.

Just nu har jag inte orken, kanske kommer den tillbaka efter jag har flyttat till en lägenhet.

En sista fråga.

Tycker du det är roligt att skriva?

Att skriva en bok är att komma in i en annan värld. Det är fantastiskt roligt och det är detta som gör att jag driver mig själv framåt med nästa bok, och nästa. Visserligen har min nästkommande bok tagit tid. Vi kan säga att energin är i det närmaste slut. Så är det vissa år i våra liv.

Ha det gott därute!

Lill Lindbäck, undersköterska och författare inom genren thriller och thriller medialt

www.lill-lindback.se

Ja, lite varmare har det allt blivit och kommer snö, men det blåser ... Göteborg är känt vintertid, blåser det är det svinkallt. Det har varit folk från snöröjningen från Norrland för att visa göteborgarna hur man skottar och fixar vägarna så att bilister kan köra. Detta hände för några år sedan. Tror ni att de lyckades? Nej. De sa; vilket fanskap till väder ni har här nere. Inget fungerar. Vi åker hem.

För övrigt håller jag på att städa lite, ska lägga mig och sova middag, jobbbar 3 nätter nu. Tråkigt att åka iväg när andra är lediga, men det som är skönt är att jag är ledig då andra måste till jobbet. Eller som när jag åker hem på morgonen då är de flesta på väg till jobb eller skola.

Men det tar att jobba natten. Hjärnan vet inte riktigt vad som är upp eller ner, när den ska sova, eller inte. Lägger jag mig i vanlig tid hemma på kvällen och är på väg att somna, då räcker det att höra en knäpp någonstans och jag är vaken, trött, men vaken i timmar. Detta är välkänt speciellt bland "nattare". Jag har valt att jobba så här och får då mer ledighet.

Ha en skön helg!

Lill Lindbäck, undersköterska och författare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se

Hämndens Änglar, är en kortroman i genren thrillers. Lästid ca 2-3 timmar.

Boken handlar om Ida, som under hela sin tonårstid blev mobbad. Så fort hon hör en elak kommentar kommer gamla tider tillbaka. Några ungdomar gjorde en gräslig sak mot Ida som blev lämnad i skogen. Efter detta fick hon gå till en psykolog, där träffade hon en väninna, Nadja, som var väldigt trevlig. Ibland förstod hon sig inte på Nadja, då och då visade  hon ett beteende som Ida egentligen inte tyckte om, men försvarade sig alltid med att Nadja var hennes enda väninna.

Ida har skaffat sig ett arbete och flyttat hemifrån, en dag läser hon en artikel i tidningen.

Är du kvinna och har blivit mobbad? Då är du välkommen till ett samtal med oss. Vi är ett antal personer som träffas och pratar om våra erfarenheter av att ha varit mobbningsoffer. Var vänlig smsa för vidare information.

Väninnan Nadja smsar och hör sedan av sig till Ida att de är välkomna på en träff. Efter några träffar och trevlig samvaro med andra kvinnor börjar hon leva upp, men ett tag senare förstår hon att det är något som inte stämmer.

Och värre blir det ...

Här visar jag hur två foton som jag tog förvandlades till ett omslag för boken, Hämndens Änglar, hos www.vulkan.se, ett nätbokförlag.

Ha det gott inomhus!

Lill Lindbäck, undersköterska och författare i genren thriller och thrillers medialt

www.lill-lindback.se

Framsidan till omslaget, Hämndens Änglar.

Baksidan till omslaget, Hämndens Änglar

Här är det färdiga omslaget, Hämndens Änglar

Ja, jag fick mig ett gott skratt efteråt. Gick av mitt arbetspass på natten. Hade packat ner en thermokjol som man kan ta på utanför, i detta fallet mina jeans. Är väldigt kallt här i Göteborg dessa dagar. Gott och väl, när bussen började närma sig min hållplats så drog jag upp dragkedjan på jackan, fixade till thermokjolen och drog ner dragkedjan, satte fötterna den och drog upp dragkedjan. Yes, tänkte jag, nu behövde jag minsann inte frysa. På med mössa och halsdukar.

Nu var jag klar. Då kom jag på att det kan bli lite tajt nedtill, då drog jag upp dragkedjan för att få utrymme att kliva av bussen. Gick hur fint som helst. Sedan var de hala trapporna avklarade, men det var då jag började undra, för kjolen kändes plötsligt väldigt lång. Jag kände efter, konstigt, den hade kanat ned. Inte hände detta hemma när jag provade kjolen. Nåja, jag drog upp kjolen och började trippa iväg på isen, men då hade kjolen redan kanat ned en bit. Jag fattade ingenting, men då gick ljuset upp. Tusan också, på bussen hade jag fixat till kjolen, trodde jag. Kjolen upptill har en resår för att den ska sitta uppe, men nu satt den nertill. Jag kämpade min väg uppför en förbannat lång backe, men gav upp. Kjolen åkte av, vilket lättnad. Kallt blev det om benen, men det fixade jag. Tankarna var att jag närapå snart skulle ligga i min goa säng.

Nu undrar du varför jag inte använder strumpbyxor, jag avskyr när kläder sitter åt. Jag har haft strumpbyxor under mitt liv, men trivs bara inte i det. Men, som sagt, nu sitter jag här och skriver och ska snart lägga mig till det har jag ett leende på mina läppar.

Ha en fantastisk dag. Här i Göteborg lyser solen på en underbart blå himmel.

Lill Lindbäck, undersköteska och författare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se

Nej, ingen snökanon här, men bara runt fem mil härifrån har de fått mängder av snö. Jag åkte hem från mitt nattjobb och la mig, men vaknade då och då, det ven runt knutarna. Det är som meteorlogen sa, runt Göteborg på grund av blåsten blir det en känsla av -27 grader. Brr. Det är omänskligt.

Ja, så blåste det ner en stor byggnadsställning inne i stan. Ingen människa skadad, tack och lov. Ställningsbyggarna hade tagit en kaffepaus från kylan och det gjorde de rätt i, men vilken tur. Tänk om gubbarna hade jobbat där. Fast å andra sidan är det underligt hur man i så fall får lov att jobba i en sådan blåst.

Sedan ska jag träna, men endast inomhus, hemma. Det gör faktiskt nytta med hantlar och andra slags träningar. Se bara på min man, han har förslitningsskador i sitt knä och haltade fram här hemma. Med ett schema och ett antal rörelser går han dessutom på sjukgymnastik, där jobbar han med olika gymredskap och han har blivit mycket bättre.

Har du ont eller andra problem finns hjälp att få, kanske inte hjälper alltid, men man kan i alla fall prova. Jag går hos en triggermassör, sedan gör jag egna program för att träna. Hm, måste ärligt erkänna att jag ibland är slarvig. Nu när det är vinter hänger jag framför en välkänd apparat - teven. Mycket av min tid är jag i trädgården.

Mitt nästa inlägg blir om min bok, kortroman, "Hämndens Änglar".

Ha det gott och ta det lugnt i vädret.

Lill Lindbäck, undersköterska och författare i genren thriller och thriller medialt

www.lill-lindback.se