Författare på Facebook är nu uppe i över 6700 medlemmar.

Ibland, enstaka gång, läser man om dem som får böcker utgivna. Det är en tuff bransch för de flesta. För mig och givetvis för övriga författare att kunna marknadsföra sig.

Alla som startar nytt vet hur svårt det är att komma in i branschen. Vissa får en flygande start. Jag är glad för dessa person. Om jag är avundsjuk. Både ja och nej. Glädjen är stor när någon lyckas. Avundsjukan är att man själv skulle vilja lyckas. Men, man vet aldrig om något i livet. Varför lyckas en del, när en andra misslyckas. Är hon/han bättre än du? Kan framhäva sig bättre? Många författare som har varit journalister tidigare, och som har börjat skriva lyckas ofta. De är vana vid det skrivna ordet. Framför allt, de har mycket kontakter.

Något som är viktigt för dig som håller på med en hobby, eller ska starta upp ett företag, det är våldigt viktigt med kontakter, att hela tiden odla dem. Jag orkar inte. Det krävs mycket tid och energi att alltid ligga på topp. Så, jag får med andra ord skylla mig själv lite.

Efter sol kommer regn. I Göteborg regnar det idag. Igår grejade jag i trädgården. Strax innan jag skulle gå in satta jag mig i en skön stol och lutade mig bakåt. Lyssnade på fågelsång. Det var tyst överallt, förutom fåglarna. Jag njöt av solen, fåglarna och stillheten. En rogivande känsla som alla behöver.

Ha det bra!

Lill Lindbäck, undersköterska och författare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se

Jag har sparat tidningen GT:s söndagsbilaga, där finns korsord, sifferkorsord och sudoko. Dessa håller jag på med speciellt när jag kommer hem från jobbet på morgon. Jag har inte alltid möjlighet att lösa dessa, det var därför jag sparade bilagorna. Det finns ett svårare korsord, inget för mig. Det står helt still i huvudet. Däremot kan jag luska ut sifferkorsorden ganska bra, lyckas lösa dem till 99%. Sudoko är en avkoppling. Jag somnar som en sten.

Så är det den där Jorden runt. Verkligen roligt. Ett antal frågor som ska svaras på. Ibland kan jag nästan alla, vissa gånger får jag vissa bokstäver och lyckas lösa nästa. Ibland kan jag inget alls. När jag inte kommer ihåg, men jag vet någonstans ... när jag då kommer på, eller söker på google. Fusk? Ja, men jag lär mig för det är då jag säger; aha, så var det. Kvinnor från England jobbade för röstrött, de kallades för suffragetter. Eller ett gammalt adelsnamn - Stureätten. Nordiska mytologin Odens fru hette Frigg osv. Då minns jag, och kanske kommer ihåg bättre. Inget jätteviktigt, men lite allmänbildning som man fort glömmer när man inte håller på. Detta kallar jag för avkoppling samt att hjärnan får jobba lite.

Snart ska jag dammsuga, hänga tvätt och sätta mig en stund på trappan i det fina vädret. Jag ska bara vara ...

Ha en härlig dag.

Lill Lindbäck, undersköterska och författare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se

För ett tag sedan trodde jag att socker och fruktsocker var två olika saker, men så läste jag att socker är som socker. Jag får förstås glädja mig själv att frukt är nyttigt och kroppen behöver det. Havregryn är nyttigt. Den sista tiden äter vi havregrynsgröt då och då. Okej, vi fuskar och har sylt till, eftersom gröten i sig inte smakar något. Men i sylten finns väldigt mycket socker. Igår åt vi utan sylten. Det gick förvånansvärt bra. När jag handlade köpte jag havrefras. Ja, havre är nyttigt. Hemma fanns något liknande, men med råg i stället. Paketen jämfördes och då fanns med mer socker i havrefrasen. Det verkade som om rågfrasen var en aning nyttigare.

Besvärligt det där med socker. Jag har köpt yoghurtskvarg. För ett tag sedan körde jag mycket med Afil, när jag åt min egenhändiga müsli. Nästa gång jag handlar ska jag jämföra dessa två. Jag förstår inte varför det är, eller ofta finns socker i vår mat. Jag undrar om det är tillsatt socker är naturlig socker i produkten.

Förr åt jag väldigt mycket godis. Jag antar att jag hade ett sockerberoende. Då gick jag inte upp i vikt, men det berodde säkert på att jag gick dit jag skulle. Var det en eller två hållplatser med spårvagn eller buss, då gick jag. Jag har alltid tyckt om att gå. Det var kanske därför jag inte gick upp i vikt. Jag har nog ett sockerberoende kvar. Min man gjorde praliner. Självklart tog en, två, nej flera, så himla gott. Likadant är det till hösten och halloween, jul och påsk, ja jag äter. Men ... kan man bryta sitt mönster och vänja kroppen saknar man inte det där söta. Bättre att äta en frukt, då får man i sig lite socker, men framför allt c-vitaminer.

Idag ser våra kroppar annorlunda ut jämfört med när jag växte upp. Barn idag rör sig väldigt lite. Inte undra på att lite fläsk dyker upp, fläsket lägger sig fint kommande år. Du som läser mitt inlägg, tänk på att det skördar många sjukdomar med för mycket av allt, och för lite motion. Kroppen mår bra av att röra sig.

Ha nu en bra dag!

Lill Lindbäck, undersköterska och författare inom genren thriller och thriller medialt.

Ett ryggskott påverkar hela ens liv. Man kan knappt gå på toaletten.

Jag skulle på min svågers begravning. Stressad över detta försökte jag jobba lite i trädgården. Men man tänker även där. Sedan in och fixade lite av varje. Du vet, ditten och datten, man får inte mycket gjort. Duschade. På med kläder och fastnar med tån i byxorna samtidigt som jag drar. Jädrans i min själ så det sög i ryggen och ner i benen. Ont, så ont.

Bara att komma in och ut ur en bil är ett helvete. Under begravningen var det svårt att sitta still. Aj, aj. Detta var i onsdags. Skulle arbeta helgen, men fick sjukskriva mig. Jag sjukskrev mig även två av kommande nätter. Det känns fortfarande och risken är om jag går för tidigt till jobbet kan det bli värre än när jag fick ryggskottet. Jag tar det lugnt. Är ute i trädgården lite, tar en lugn promenad och bara finns till.

Börjar känna mig lite mer energisk, lite mer lust till att orka mer, men bör som sagt ta det lite försiktigt. Ska träna mer. Mage och ryggmuskler är viktiga, men så även lårmusklerna.

Nu känns det i ryggen och jag måste avsluta blogga.

Ha en fantastisk dag!

Lill Lindbäck, undersköterska och författare i genren thriller och thriller medialt

www.lill-lindback.se

Det kommer att bli strålande dagar framöver. Äntligen är våren här i Göteborg. Den årstid jag älskar allra mest. Men min trädgård älskar inte min kropp längre. Jag har en förmåga att inte lyssna på den. Har ett gräs som heter Elefantgräs. Jättevackert. Min man brukar sköta om den. Igår klippte jag ner den. Efter bara några tag om dessa vissna stjälkar förstod jag, om jag inte slutar snart kommer jag att få ont i nacken och ryggen. Jag tar alltså i med näven och klipper, trögt som bara den. Detta känns i nacken. Efter det skulle jag rensa upp lite mer, men vågade inte. När jag var klar gick jag på en härlig långpromenad. Senare i hemmet kom det som jag beskrev om. Värken. Att jag aldrig lär mig. Att jag alltid har den där rösten i huvudet som talar till mig, nej övertalar mig. Bara lite till, och så en till - klippning i busken.

Här har jag tagit fram en bild med blommor. Älskar blommor av alla de slag.

Här nedan är en närbild på rododendron och ett bi, tror jag det var. Härliga färger.

Såg på Aftonbladet om en professionell surfare, som surfar på vågor i Portugals kust. Har aldrig sett sådana enorma vågor. Hur vågar man surfa där? Hoppas att ingen nybörjare flyter där.

På videon såg man att två skotrar körde ut för att hjälpa honom. Mot vågorna var de som myror. Är du nyfiken gå in på Aftonbladet och kolla på videon om höga vågor. Jag drar efter andan av havets framfart.

Minns en händelse för många år sedan på Gran Canaria. Min kille och jag badade i höga vågor. Är så häftigt att känna kraften i vågorna. Klumpigt försöker man komma upp från vattnet och vågorna vill dra en tillbaka. I en av vågorna skulle vi hålla varandra i händerna. En våg slet isär oss. Jag försökte komma upp när jag märkte kraften. En annan våg tog ett mardrömstag om mig. Jag rullade runt i vattnet, slog i botten med kraft. Fick inte mina ben rätt för att trycka mig upp till luften för att andas. Strömmarna under blev en fasa.

ag måste bara upp, och självklart upp för att andas. Till slut visste jag inte var botten var, inte heller var luften fanns. Nu började jag simma desperat. Helt plötsligt var jag uppe i luften. Hann ta flera andetag. Men nu hade jag inslag av panik. Det ska man verkligen inte ha, kraften tar slut fortare. Inte heller hör andra om man skriker med tanke på bruset från vågorna. Nästa gång jag skulle ta mig upp från havet sökte jag efter en våg att förflytta mig på. Detta hade jag nu gjort ett par gånger. När jag väl var på väg in på stranden var mina fingrar som krabbklor i sanden och knäna tryckte jag ned. Jag nästan snyftade av skräck för att inte kunna komma upp. Vågen drar sig snabbt ut igen, den ville ha med mig tillbaka, vågen slet i mig. Den här gången klarade jag mig. Min kille tog skrattande emot mig, men då när jag berättade om min skräckfärd avslutade vi badturen för den dagen.

Min bikini var full av sand. Benen bar mig knappt. Jag ville gråta, men försökte skratta. Det lät lite hysteriskt. Jag har alltid haft respekt för havet. Dessutom tittar jag alltid efter vilken flagga som visas på stranden. Det är viktigt. När vi kom hem till hotellrummet drog jag av mig bikinin, under den var jag också full av sand.

Ha och visa respekt för havet!!!

Lill Lindbäck, undersköterska och författare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se

Jag skriver sällan privat när det gäller döden. Tror att jag kan ha gjort det kanske för ett kort tag sedan på grund av min svågers alla sjukhusbesök. Men för ett par dagar sedan fick jag reda på mer som jag beskriver nedan. Min svåger fick svåra smärtor och gick till läkaren. De trodde att smärtorna berodde på hans sjukdom, Bechtrew heter den. Min syster hade läst att när denna sjukdom värkt färdigt får man inte värk igen. Vårdcentralen gav han smärtstillande. Det hjälpte inte. När helgen kom hade han vrålont. De åkte till akuten, satt i 10 timmar, eller över det. Repris gjordes på detta. Till slut hittades en tumör och metastaser. Obotlig, sa dem. Detta upptäcktes den 19 december, han gick bort på skärtorsdagen - på min systers födelsedag. Jag återkommer om det. Han dog i hemmet omgiven av sin familj.

Troligtvis hade han fått cancern flera år tidigare, men på grund av sin sjukdom och rökningens biverkningar så att säga märkte han inte dessa till en början små förändringar. Resterande hoppar jag över.

Min syster berättade för mig om tumören, att det kallades för röktumör under påskhelgen. Förr rökte många inomhus mycket mer vanligt än ovanligt. Min svåger var spelare och satt många gånger i små utrymmen och spelade poker. Alla kedjerökte i dessa utrymmen. Men han hade inte rökt på några år, snusade i stället. Det finns runt 66 cancerframkallande medel i cigaretter. Undra hur mycket det finns i tobaken.

Jag vet inte om det finns något som kallas för röktumör, men så hade läkaren enkelt förklarat för min syster. Det måste ha forskats i detta och om rökning.

Nu ska du veta att det finns människor som har rökt hela sitt liv utan att få tumörer, eller KOL.

Vad jag mer ville berätta, och det kändes lite underligt när jag kom på det. Min syster och svåger träffades, de flyttade ihop några månader efteråt på hennes 18 årsdag, och han dog på hennes 64 årsdag. Skumt.

Tänk på din rökning. Du förstör din egen hälsa. Dyrt är det också. Pratade med en ung kollega som röker. Vi räknade ut att ett paket/dag året om kostade ca 18.000:- eller mer. Det är en New York resa för en vecka och uppehälle.

Lev väl därute. Nu efter påsk ska jag, hm, börja ett bättre liv. Mindre godis och lite mindre med god öl. Öl som jag kallar för finöl, den kan smaka ljuvligt. Fulöl, om man köper ett vanligt märke smakar bara öl, finölen är dyrare, men det är värt smaken och pengarna. Jag tar det lugnt med alkoholen, men tänker dra ner ytterligare.

Ha det gott därute!

Lill Lindbäck, undersköterska och författare inom genren thriller och thriller medialt

www.lill-lindback.se

Nu nämner jag känslor som är svåra, men ändå blir lättsam. När barn är med i bilden lättar sorgen upp.

Min svåger fick cancer för några månader sedan och ligger nu döende i hemmet. Ständigt har han sina vuxna barn runt sig och sin fru, min syster, som tur är kom hans syster för en månad sedan.

Igår var två av barnbarnen där, 16 respektiva 11 år. De stannade bara några minuter för att ta adjö av sin morfar. Han sov djupt av smärtstillande. Jag skulle åka hem. Självklart körde jag barnen hem. Under den korta resan hem pratade vi om ditten och datten. För mig som är äldre var detta otroligt skönt. Ju äldre man blir, desto mer sjuka och bortgångar blir det under årens lopp bland föräldrar, släkt och vänner.

Vi pratade lite om deras morfar. Jag vet att barn förstår mycket, men de förstår ändå inte. Jag pratade med dem vilken tacksamhet att få ha haft morfar i livet, för man minns honom i allt. Minnen bleknar med tiden när man är liten, förklarade jag, men det är normalt. Så berättade jag om min morfar som jag träffade sista gången när jag var 6 år. Jag har vissa minnen kvar. Precis så som ni en dag kommer att ha. Sedan övergick vi att prata om annat. Det var skönt, och så naturligt för barn. Äldre börjar krångla till det. Själv har jag alltid varit uppriktig. Tycker att det känns bra för mig, ibland för andra, men inte alltid för vissa har svårt att ta uppriktighet.

Märkligt när jag tänker på döden. Jag har vakat över äldre många gånger. Jag arbetar på ett äldreboende. Men när min syster och jag vakade för vår mamma, på ett sjukhus och dess intensivvårdsavdelning, talade jag om för min syster vad som kan hända. När det började närma sig slutet höll vi hennes hand och smekte denna, vi pratade med mamma att hennes döttrar var där. Det sista andetaget togs, då började min syster att gråta, själv satt jag där och väntade på nästa andetag. Jag tyckte det dröjde och ville skaka henne för att hon skulle ta nästa andetag, dörren öppnades och sjuksköterskor kom in och sa att nu var det slut. Först då började jag gråta.

Det är så livet är, men nu var det i min syskonskara med respektive den första som är på väg bort. Livet går fort. Jag drömmer alltid om en härlig framtid och kommer så att göra, men börjar bli duktig på att leva här och nu. Inte jaga runt som en skållad råtta för att hinna med allt. Eller när vänner ringer och frågar om träff hit och dit, så även på mitt jobb. Jag har dragit ner på allt. Jag är viktig. Jag vill inte leva som jag gjorde i yngre dagar när jag hälsade på alla, gick på kurser, jobbade och hade mycket övertid. Jag var knappt hemma. Inget är värt det.

Självklart vill jag fortfarande hälsa på, åka på semester och så vidare, men tar det numer lugnt med sköna promenader, alltså ett mer avslappnande liv.

Tusen tack till alla barn och ungdomar för att ni finns. Ni gör livet värt att leva!

Fortfarande strålar solen över Göteborg från en blå himmel. Strax ska jag sätta mig ner och skriva i min nästkommande bok. Sedan blir det en långpromenad.

Ha en skön dag!

Lill Lindbäck, undersköterska och författare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se