Läs tidigare inlägg om tågluffning som har beskrivits varje dag och några dagar bakåt.

Då var vi på väg till ön Korsika. Varför vi bestämde oss för den ön kommer jag inte ihåg. Kan det kanske ha varit för man hade sett ett program på teve om Napoleon, som var född på ön. Inte heller kände jag någon som hade varit på ön. På båten träffade vi ett svenskt par. Vi pratade om billiga hotell och beslöt oss för att leta tillsammans, eftersom tjejen i förhållandet var bra på franska. Båten gick in i hamnen i staden Ajaccio. Allt såg gammalt ut. Staden har flyttats en gång, som så många andra städer. Det läste jag alldeles nyss, det fanns ett biskopssäte där på 600-talet.

Nu var det dags att söka hotell. Paret gick och vi efter dem. Vi hade trevligt ihop. Paret skulle bara stanna en natt för att sedan åka vidare runt ön. Min väninna och jag kände oss för trötta. Inom parantes, vill bara nämna att ska man resa på det sättet bör man stanna ibland och vila ut. Själva resandet tar på krafterna. Vi var väldigt trötta. Ett hotell hittades och det var väldigt billigt. För en natt kunde vi stanna. Sedan skulle vi söka efter ett finare hotell. Trots allt, vi hade semester.

Rummen var sammanbundna, man fick gå igenom det ena rummet för att komma till det andra, därinne fanns ett handfat. Ja, bara ett handfat. När vi skulle på toaletten ute i korridoren låg paret och myste i en säng. Det var lite pinsamt. Vi kände ju inte dem. Den kvällen tror jag inte att vi gjorde något tillsammans. Nästa morgon checkade vi ut. Min kompis och jag hittade ett fräscht hotell nära hamnen. Nu lärde vi oss en sak. Aldrig mer nära hamnen och torget. Bakomvarande blister tutade på sina framförvarande fordon så fort de hade stannat. Du tror det inte, men oväsendet började redan klockan 05. Det gick inte att somna om. Oväsendet höll på till åtta.

Läget var toppen. Vi gick bland alla gamla hus och sökte oss till en badstrand. Äntligen fem dagar och där skulle vi bara vara. Vi kunde ha åkt med dessa nya vänner, nästan att jag ångrade mig och än idag, på grund av deras franska, men ville inte besvära kärleksparet, inte heller orkade vi. Tänk dig själv att åka runt på ön, boka ett rum här och där, och få uppleva en annorlunda natur. Det var väldigt fint på Korsika. Tillbaka till stranden. Den låg där nästan öde. Sanden var kritvit och vi hade sköna dagar. Men, alltså men ... På stranden fanns ett livvakttorn, livvakten spelade en skiva om och om igen. Till slut var det en mara att gå till stranden. När jag kom hem till Sverige kunde jag inte lyssna på Demi Roussos musik på länge.

En av dagarna var vi inne i en kiosk, vi skulle köpa med oss vatten och kanske lite frukt, när vi var på väg ut ur den ytterst lilla affären höll jag upp dörren för en man som bar en låda med körsbär. Jag minns att jag sa åh, så gott. Det såg verkligen gott ut. Affärsinnehavaren ropade tillbaka mig och pratade franska som jag inte kunde, då visade han händerna, att jag skulle sätta ihop mina händer. Jag gjorde så, då öste han över med körsbär. Han ville inte ha betalt. Ut gick jag till min väninna och bjöd henne på allt gott. En annan dag, då hade det gott flera, jag var så trött på dessa bagetter, jag hittade ett mjukt bröd, avlångt som korvbröd. På hotellrummet tog jag första tuggan. Mums, jättegott. Andra tuggan fick jag en liten chock. det låg en korv i. Idag ser man på recept att man kan baka sådant. Då hade jag aldrig upplevt detta. Vilken chock! Jag som inte då tyckte om korv. Okej, då hade vi en kaka som efterrätt. Konstigt att jag inte kommer ihåg var vi åt lunch och middag någonstans. Då åt vi mazarinkakan. Det vattnades i munnen och jag tog första tuggen likaså gjorde min kompis. Jag tuggade, hon också. Vi tittade häpet på varandra. Jag smakade på glasyren och kom då på vad det var. Äggstanning av något slag. Kakan, var inte en kaka, utan någon slags enkel paj. Det borde vi ha förstått. Vi var i Frankrike. Så fel det kan bli när man inte är van vid andra länders mat, bröd, pajer och desserter. Som sagt, vi gjorde ingen sightseeing på ön mer än gick runt där vi bodde. Utsikten beskrev jag att vi hade över hamnen. Vi satt vid ett litet bord och åt och drack det vi hade köpt. Sådant som såg gott ut. Än en gång, att jag inte minns maten vi åt. På den tiden var jag nästan konstant hungrig, i alla fall måste jag ha lunch och middag. Hoppade jag över någon av matintaget blev jag darrig i kroppen.

Det är nästan så att jag skulle vilja återuppleva staden, men framför allt Korsika. Vi kunde bara staden där vi bodde, gamla hus nästan byggda på varandra. Ön är ganska stor och jag kommer inte ihåg hur många timmar vi satt på båten, men den tog bilar, som vilken färja som helst.

Återigen kom vi till Nice och sökte ett finare hotell som låg lite bättre. Till detta berättar jag senare.

Nu ska jag jobba fyra nätter. Får se om jag får tid att blogga. Ibland bloggar jag lite på morgonen, ibland på eftermiddagen.

Ha nu en helt underbar dag. Det kommer att bli lite svalare. Skönt, för då kan man sova bättre.

Lill Lindbäck, undersköterska och deltidsförfattare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se

I tidigare inlägg beskrev jag att min väninna och jag hade kommit till Milano. Vi stannade en eller två dagar. När man är ung vill man inte alltid se sightseeing, utan det är sol, bad och puls man söker efter. Nu fortsätter resan mot Nice. Självklart med tåg. Vi satt på tåget och tågvärdinnan bad om biljetter. Vi visade våra Interrailkort, som det då hette, men då började hon prata italienska i en väldig fart. Vi fattade ingenting. En medpassagerare försökte hjälpa oss. Då förstod vi att vi hade kanske hamnat på fel tåg, men med rätt destination. Jag tog upp pengar och började betala, men ansåg att detta blev väldigt dyrt. Tågvärdinnan fortsatte diskutera och jag ryckte på axlarna. Vi förstod inte. Vad var det mer vi skulle betala. Antagligen var det hela biljetten och att Interrailkortet inte gillades på just detta tåg. Det förstod vi inte då. Vi var nog mest förvirrade av alla diskussioner fram och tillbaka. Tågvärdinnan gick till slut. Vår destination var Ventimiglia, om jag kommer ihåg namnet rätt. Orten ligger till gränsen av Monaco. Där gick vi av. Fram till gränsen och visade våra pass. Mannen vinkade oss förbi och pekade mot något som såg ut som rälståg. Vi sprang fort som sjutton för att hinna med. Under tiden försökte jag peka och fråga om det gick till Nice. Folk bara vinkade fram oss. Upp kom vi på det gamla tåget. Det var fullt. Men en man gjorde plats åt mig och slängde upp min ryggsäck på en hylla och klappade på bänken jämte honom. Han var mycket artig mot en turist, men min väninna som jag berättade tidigare om, en mörkhårig skönhet, hon fick ingen hjälp och ingen sittplats. Självklart tänkte jag resa på mig för att ställa mig solidariskt jämte henne, men kunde inte med på grund av mannen som hade gjort plats och besvär för min skull. Tåget åkte ganska högt upp. Utsikten därifrån var bedårande. Vi såg hela bukten nedanför, och det var så vackert med alla hus som stod därnere och växte upp mot kullarna. Huvudet gick som en jojo, fram och tillbaka. Inte för att jag har varit i Monaco, men jag har åkt igenom landet.

Efter många om och men kom vi till Nice och Frankrike. Vi sökte upp ett billigt hotellrum. Det var nu den riktiga semestern skulle börja. Sol och bad. Det första vi gjorde var att ställa in våra ryggsäckar och rusa ut igen. Det var mycket att se. Först skulle vi leta efter ett ställe som sålde båtbiljetter till Korsika. Vi gick ner till hamen och tittade på båtar. Frågade oss fram, och det var inte lätt. Frankrike då ville helst inte prata engelska, inte heller ville de förstå oss. Vi kom till en affär som vi såg på utsidan att de hade båtar som gick till Korsika. Självklart ställde vi oss i kön. När det var vår tur försökte jag säga att vi skulle ha tur och returbiljetter inom fem dagar. Hon i kassan förstod inget. Jag pekade på kartan, sedan gjorde med händerna att jag åkte båt till Korsika, nej hon förstod inget. Jag började bli lite upprörd. Kvinnan pekade att vi skulle gå ut. Så gjorde vi. Väluppfostrade som vi var. Utanför stod vi och tittade igen. Jodå, de sålde biljetter, så långt förstod vi. Återigen ställde vi oss i kön. Kom fram till luckan. Förklarade som innan och vips hade vi två biljetter tur och retur. Jag stirrade ömsom på kvinnan, på biljetterna och sedan på min väninna. Återigen skrek kvinnan att vi skulle lämna plats för nästa person i kön.

Nu hade vi fått våra biljetter och resten av den dagen gjorde vi sightseeing. Allt var roligt, allt var spännande. Dagen började lida mot sitt slut. Nästa morgon skulle vi med färjan och den hade vi redan kollat upp och visste exakt vart vi skulle. Det lilla vi hade sett av Nice var mycket gamla hus, gränder och spännande miljöer. Tidigare hade vi bestämt att vi skulle stanna i Nice ett antal dagar när vi lämnade Korsika. På båten träffade vi ett ungt svenskt par. Vi hade trevligt tillsammans. Kvinnan hade läst franska ganska länge. Paret menade på att vi kunde gå tillsammans med dem och söka hotell. Så gjorde vi. Och med detta återkommer jag med mer berättande om Korsika.

Det tar att åka runt, det tar på orken att sitta på ett tåg och se mycket. Givetvis kunde vi ha stannat ett par dagar här och där, men med en tre veckors semester räcker inte tiden med. Jag älskar att röra på mig, att få uppleva saker för det är det man minns mest. Inte en badstrand, inte heller alla timmar sol. Men att få lata sig med bad och sol, det är också härligt.

Ha nu en härlig dag därute!

Lill Lindbäck, undersköterska och deltidsförfattare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se

Då återkommer jag om min tågluffning jag gjorde när jag var 20 år. Se 31/7.

Vi kom till slut till Wien. Österrikes huvudstad. Vi ville inte ligga på ett hotell på grund av att detta var vår första anhalt. Pengarna skulle räcka i tre veckor. Utan mobiler, som inte fanns på den tiden, kunde vi heller inte googla oss fram till rätt adress. Vi frågade oss fram. Jag kommer ihåg än idag hur jag skyndade fram på en jättestor gata, en aveny som inte går att jämföra med Göteborg. Husen blev mer och mer praktfulla. Jag skyndade uppför en svagt uppförsbacke och när jag kom till krönet så såg jag bort mot alla vackra och pampiga hus. Frågade återigen om adressen. De pekade åt det håll jag kom men lite åt sidan. Fnissande skyndade jag tillbaka till min väninna. Varför hon inte följde med var mest för att slippa att bära tunga ryggsäckar fram och tillbaka. Till slut hittade vi vandrarhemmet som skulle ligga mitt i stan. Det fanns bara en plats kvar. Jag frågade om inte en av oss kunde ligga på golvet, men svaret blev nej. Det förstår jag. Brandrisk och andra faror. Vad skulle vi nu göra. Detta var vår första anhalt. Vi bestämde oss snabbt för att ta oss till Italien och Milano, där vi skulle byta tåg. Tillbaka till Centralstation, där har jag mer diffusa minnen av. Vi åkte ifrån Wien och snart också Österrike, älskar detta land på grund av att det är väldigt vackert.

Inte många timmar därefter hamnade vi då i Milano. Här gjorde vi samma sak. Frågade oss fram till ett vandrarhem och visade även adressen. Vi tog en vanlig buss frågade även på bussen vilken hållplats vi skulle av på. Här minns jag att vi nästan fick hoppa av i farten. Det var mycket folk på bussen och vi hade svårt att komma ut. Återigen frågade vi oss fram. Nu kommer jag till en rolig händelse. Min väninna var mörkare i huden än jag och hade svart hår med stora bruna ögon. Inom parantes, hennes pappa berättade att han hade tidigare släkt som var Valloner, de hade lite mörkare hud. Men skillnaden var också att jag är väldigt ljus i kroppen och hade mellanblont hår och blå ögen. När jag blir solbränd är det rött som gäller, jag blir aldrig brun. Jo, till slut, men det tar sin tid. Vi promenerade upp mot vandrarhemmet i sällskap av två killar som visade vägen. En av dem var artig mot mig och bar min ryggsäck, ingen frågade min väninna. Det tyckte jag var taskigt. De trodde att hon kom från Italien. Inte? Då måste du komma från Spanien. Sverige trodde de inte alls på.

Detta vandrarhem i Milano fanns det plats för oss. Våningssängar stod överallt. Men det var billigt. Jag gick till toaletten, men skyndade tillbaka och hämtade min väninna. Vi plockade upp kamerorna och fnissade som tusan. Toaletter fanns, men de var så låga, när jag satt ner hade jag mina knän uppdragna nästan upp till hakan. Ja, ja, lite överdrivet, men nästan sant. Tyvärr har jag inte fotona. Min väninna som jag tyvärr inte umgås med längre, vi gick skilda vägar när hon träffade sin blivande man. Det blev sporadiska träffar som sedan dog ut. Vi träffades på ett jobb och hade fantastiska år tillsammans. Med vemod minns jag dessa år. Men så är det i livet. Man möts, skiljs åt och träffar nya vänner, en del vänner har man kvar genom hela livet.

I Milano åkte vi till det stora torget som tv har visat. Vackra byggnader omger ett torg. Torget i sig är inget speciellt, men byggnaden runt om var vackert. Givetvis ståtar en jättekyrka där också. Den dagen blev det mycket sightseeing.

I morgon kommer nästa del på tågluffningen.

Ha en underbar dag!

Lill Lindbäck, undersköterska och deltidsförfattare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se

Min första utomlandssemester blev en tågluffning. Jättespännande. Min väninna och jag hade tänkt åka båt över till Danmark, byta till tåg i Fredrikshamn, vidare genom Tyskland och Österrike för att stanna en natt i Wien. Från Wien skulle vi till Italien för att stanna en natt i Milano. Därifrån genom Monaco över till Frankrike och till Nice. Vår längre semester skulle vi stanna på ön Korsika, först en natt i Nice. När vi skulle åka från Korsika stannade vi även i Nice lika länge. Fem till sju dagar på båda ställena. Sista anhalten skulle bli Paris i några dagar.

Vi packade det nödvändigaste i våra ryggsäckar. Redan på tåget i Fredrikshamn träffade vi ungdomar från Sverige. De skulle ner mot Spanien och över till Tunisien, de bad oss hänga på. På den tiden behövde jag inte tänka länge förrän jag hade bestämt mig. Jag sa till min väninna att vi hänger med. Det oförutsägbara är spännande, tyckte jag. Men hon sa nej. Vi hade planerat vår resa och hon ville att vi skulle följa den rutten. Då fanns inga mobiltelefoner. Vi hörde inte av oss speciellt ofta till våra föräldrar. Bara jobbigt att leta efter telefoner. Jag gav med mig. Hon hade faktiskt rätt. Tåget tog oss till Tyskland, där skulle dessa personer byta tåg ner mot Spanien. Vi önskade dem lycka till. Sedan såg vi inte dem mer, förutom foton som jag har hemma.

Tåget tog oss vidare genom Tyskland. Vi försökte hålla oss vakna, men båda nickade till. Då hade vi varit på resande fort i rätt många timmar. Det var mycket att se genom fönstret. Jag minns att min väninna sa Lill till mig och det högt. Jag öppnade ögonen och tittade på henne. Vad är det, frågade jag. Även hon öppnade sina ögon och svarade, va, och såg förvånad ut. Då kom vi på att vi hade sovit. Kupéerna var små, sätena hårda, en dörr gick ut till korridoren som vette mot fönstren. Ett gammalt tåg som man har sett på teve. Vi var bara tre som satt där. En man satt och läste sin tidning. Men det var obehagligt att vi båda hade somnat. Han, eller någon annan, kunde ha stulit vår resekassa. När tåget åkte mot München minns jag att det snöade. Stora snöflingar dalade ned. Detta var i början av juli månad. I Österrike var första stoppet Salzburg. Redan då tyckte jag det var väldigt vackert och lovade mig själv att en dag komma tillbaka till Salzburg. Inom parantes, det dröjde väldigt många år, men jag ångrade inte min bussresa dit. Här stannar jag på min fortsatta tågluffning till Wien, den vackra huvudstaden.

Fortsättning följer.

Nu ska jag åka för att hämta systerdotter med son på flygplatsen. Är snart hemma igen för att sova efter nattjobbet.

Ha en fantastisk dag!

Lill Lindbäck, undersköterska och deltidsförfattare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se

Det känns konstigt att det redan är 30 juli. Sommaren har varit varm med tanke på värmen och sol. Skönt. Men många har haft svårt att sova i värmen, även jobbet tar på krafterna när det är varmt. Och så har det blivit 30 juli. Om ett par dagar går vi in i augusti. Fortfarande är sommaren här. Håll med om att det har gått fort. Gått eller gott.

Inom parentes, ibland får jag tänka till i stavningen på;

gott och gått. Gott är godis - stavas nästan samma. Likadant kan det vara med mat, det var gott. Däremot har jag gått flera kilometer. Det har gått att laga kranen förut.

Andra ord som jag måste tänka till på är,

Värk och verk. Kroppen kan ha värk. Som exempelvis tandvärk och huvudvärk. En känd pianist har skrivit flera verk, kan också finnas titlar som verkmästare, företag, förr hette Telia, Televerket, ett annat ord, ställverk.

Då hoppar jag över tankarna om ord. Jag är en person som faktiskt älskar alla fyra årstider, då ska det också kännas som årstider. Vintern, snön ligger och när man går knarrar det under kängorna med helst runt -5 grader. Våren kommer med fågelsång och solen börjar värma, buskarnas och trädens löv börjar komma, de första ljuva blommorna, sommaren med frihet, värme, bad och mysigheter och så kommer hösten. Något kyligare, en känsla av hög luft och att man kan andas, löven förändrar färg, så otroligt vackert. Senhösten, inte mycket att säga, kan vara tråkig med inga löv på träden och becksvart ute. Däremot kan man kura ihop sig med en bra film eller en bok och ha tända ljus hemma.

Jag älskar våren mest, men givetvis sommaren. En sak har jag kommit på, ska det vara varmt dag in och dag ut, då gäller det att skaffa en aircondition. Vi får se vad som händer nästa sommar. Hoppas att vi får lite regn snart. Bränderna stoppas. Alla behöver vattenpåfyllning. Som exempelvis jorden och brunnar. Tänk om det blev så torrt att vi inte ens kunde duscha våra svettiga kroppar. Usch!

Ha nu en underbar dag!

Lill Lindbäck, undersköterska och deltidsförfattare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se

Äpplen har rasat ner. Dessa äpplen är goda, men tyvärr, de har fått djur i sig. Idag gick jag upp tidigt för att jaga bort, ta död, på sniglar. Idagens läge finns inte så många, men före runt fem år sedan plockade jag över 4700 sniglar. Ja, jag vet att jag är hemsk. Jag tar död på dem. De satt som klasar på vissa blommor, de satt också i klasar i ett kösystem till mina grönsaker. Ledsamt. Idag, som sagt, är de inte många, men de finns kvar.

Efter detta gjordes frukost. Direkt därefter gick jag och plockade upp äpplena som låg på marken, jag skakade dessutom på trädet. Två fulla spänner med äpplen, men det blev bara 3 äppelpajer. Jag brukar ösa på rikligt med äpplen. Min kropp vill inte längre, den vill inte längre hålla på med sådant som gör ont i rygg och nacke. Att skala äpplen, att skära i bitar, att kämpa i trädgården. Men, en vanlig bostad får man vänta på länge. Visserligen kan man köpa en bostad, men pengarna för huset är roligt att ha. Resa, längre och kortare bitar. Att ha lite pengar över, det är skönt, men det dröjer.

Nu håller vi på, min man håller på att sätta upp ett litet enkelt vedskjul. Jag höll i bräderna och grävde lite. Jag ska ut i trädgården en liten stund och rensa tråkig ogräs som finns i gräsmattan. Lite här och lite där blir till slut ganska bra.

29/7, många njuter av sin semester. Om några dagar är det redan augusti. Igår hörde jag åskan borta vid bergen vid trakten Gunnilse. Jag såg en dimridå och sa till min man att det regnar därborta. Tänk om vi kunde få lite regn. Hm, förr om åren sa man tvärtom. Måste det regna varendaste dag på sommaren. Aldrig blir man nöjd. Regnet och åskan kom över oss. Jag blev så glad för naturens skull. Har aldrig sett så torrt förut. En blixt kom samtidigt som åskan, altangolvet skakade till. Den var nära den där blixten.

Nästa vecka har jag många dagar på mitt schema att jobba. Varje dag har jag tänkt att arbeta med nästa del på "Frihetens vind", men orkar knappt göra det med tanke på trädgårdsarbetet. Sitter helt slut efter duschen och orkar inget. Bara lite ...

Ha det underbart därute. Tänk på mig när jag dricker kaffe och äter äppelpaj, nästan ekologiskt, äpplena i alla fall.

Lill Lindbäck, undersköterska och deltidsförfattare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se

Min man och jag gick till stora vägen i går kväll, där har man bra uppsikt över nejden. Vi väntade på blodmånen som det kallas. Efter en timma gick vi hem, ingen måne. Smsade min väninna för hon bor där det är mer slätt. Efter ett par sms och en liten stund kom fotot. En illröd måne. Helt otroligt mäktigt. Jag skrev hur avundsjuk jag blev att hon fick uppleva något sådant vackert. Så kom nästa foto. Jävla människa! Hon hade tagit en närbild på sin orangea lampa som var tänd sent på kvällen. Vi fick oss ett gott skratt. Några minuter senare kom ett samtal från henne och jag rusade ut på altanen. Där fanns månen. Det var en vit rand på vänster sida och för övrigt såg månen mörk ut. Jag tog ett foto, men den säger inget. Typ, en vit prick.

Vill bara nämna att jag skulle göra mycket igår. Jag fick nästan inget gjort. Det var 34 grader. Jag orkade inget. Gick in och satte mig. Det var först vid nio tiden på kvällen som vi gick till vägen. En timma senare gick vi hem. Det hade börjat komma svala vindar. Så skönt! Men så konstigt, det kom olika vindar, en var varm, nästa blev kall. Ju högre upp vi gick ,(bor på en kulle) desto varmare blev vindarna.

Idag håller jag på med ditten och dattan. Myror under våra trädgårdsplattor, vilka vattnas med såpavatten. Svetten rinner från mig. Egentligen borde jag ha shorts, men är rädd för fästingar. Har haft ett antal sådana på min kropp genom åren. Är rädd för att få en som kan ge neurologiska diffusa sjukdomar. En gång satt det en fästing i min navel. Usch! Jag petade på den, den kändes stenhård. Än i dag ryser jag med blotta tanken. Jag fick ut fästingen. Jag tar alltid en bra pincett och kniper försiktigt åt längst ner mot huden och drar sakta utåt. Fästingen har bitit sig fast och huden följer med. Sedan står jag så och väntar. Jag kan bara nämna hur lätt det hade varit och klämpt sönder den. Blääää!

Nu har jag vattnat mina blommor inne i huset och balkonglådor. Ska snart gå ut och börja med ormbunkarna som ska bort. De pressar sönder muren vi har. På ett ställe har det rasat. En ormbunke och djupa rötter, och växer på bredden och inåt. Jag beskrev lite om det här igår. Jag plockade äpplen. Idag på morgonen innan det blev varmt skulle jag göra lite äppelpaj, för att frysa in. Vaknade kl 9:40. Hinner ingenting då.

Plötsligt började det blåsa så in i h-e. Tvättställningen på altanen hade jag fått in mellan ett par stolar, men den blåste omkull. Därför tittade jag på SMHI, i eftermiddag och i byarna kommer det att blåsa 20-21 sekundmeter.

Håll i hatten, kära du!

Ha en helt underbar dag!

Lill Lindbäck, undersköterska och deltidsförfattare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se

I Göteborg med omnejd ska det bli 34 grader. Jag har vattnat mina stackars blommor och grönsaker. Nu ska jag klippa lite gräs. Det växer lite här och där. Underligt. Vissa ställen växer det mindre, andra mer. Men stora delar av gräsmattorna håller på att torka ut. Hemskt att se.

För övrigt ska jag ta det lugnt. Bäst så. Stackars min man som jobbar som truckförare i den här värmen. Jag är i allafall ledig idag. Om man jobbar tar värmen musten ur en, om man inte jobbar är det varmt också. Ja, ja, man ska inte gnälla. Vi är inte vana vid den här långa värmen.

När jag har gjort lite av varje i trädgårde, dvs, det jag orkar med, ska jag in i duschen och sedan blir det att skriva på min nästa thriller. Lever fortfarande på att bokus hade sponsrat min ena bok "Den rostiga buren" på MSN.

Nu måste jag gå ut, annars fastnar jag inomhus där det känns svalare. Har ett suterränghus i bottenvåningen är det 23 grader. Då känns det nästan kallt.

Ha det gott därute. Tänk på att dricka vatten.

Lill Lindbäck, undersköterska och deltidsförfattare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se