Då var jag på bröllop i fredags. Det blåste en hel del. En jobbarkompis hade hört av sig sent på torsdag kväll om jag kunde jobba på fredag natt. Vi arbetar kl 21-07. Jag skrev ett nej på grund av bröllop. Ville inte ha över mig att jag ska åka till jobbet direkt efter bröllopet. Tur var väl det.

Vi åt världens godaste mat. Dans. Senare blev det tårta och lite roligt emellan. Därefter öppnades presenterna. Min brorsdotter önskade sig pengar. De har bott ihop i många år och har säkert det mesta. För pengarna kan de köpa vad som saknas och få välja själva. Jag kom hem redan vid 22:30 eller vid 23. Det värsta jag vet är att köra i mörker, mitt mörkerseende har blivit ganska dåligt, det har varit så i många år. Om jag skulle ha jobbat hade jag fått åka direkt till jobbet och innan tårtan.

Men ... det var tur att jag kom hem vid den tiden, det var också tur att jag hörde mobilen. Min syster ringde precis när jag skulle parkera bilen hemma. Hon är i Belgrad. En granne hade hört av sig. Ett av hennes fönster hade blåst ut. Det var bara för mig att hämta nyckeln till hennes hem och åka igen. Ingen fara. Hon bor bara 10 minuters bilväg från mig. Efter 10 minuter kom jouren. Det var mörkt ute. Jag hörde att de pratade utanför. Ett av fönstren i vardagsrummet hade blåst ut. Tur igen, för det var inte det stora fönstret. Man måste se det positivt. Han fick med min hjälp sågat upp plywoodskivor och tejpade ordentligt i fönstret, eftersom det nästa morgon skulle bli åska och regn.

Nästa morgon åker jag dit igen. För ramen vill fastighetsbolaget ha. När jag är på väg in till min systers uppgång träffar jag en granne som bor snett mittemot. Jag frågade om det var hon som hade hört av sig till min syster och det var det. Givetvis tackade jag ett antal gånger. Jag hade tänkt åka på måndag. Tänk dig då åska och regn under lördagen, det kunde ha förstört mycket på golvet och runt om. Jag skyndade upp till syrran och la tidningspapper på golvet. Bytte till stövlar och gick ut. Nere i trapphuset träffade jag samma granne som hjälpte mig med fönsterram och glas.

Vilken människa! Så otroligt vänligt av henne.

När vi var klara åkte jag iväg för att handla. Jag såg knappt vägen, överdriver lite, men vad det regnade. Vilken tur vi hade det droppade bara när vi plockade glas och slängde dessa åt sidan. Ramen la vi på golvet hos min syster. Regnet kunde lika gärna ha kommit med vi var där för det åskade hela tiden och svarta moln dök upp.

Igår, lördag, var det eller blev det en latardag. När jag gör för mycket får jag värk i kroppen och det har jag nu. Det har varit ett plockande av ogräs och dessa ormburkar som är svåra att gräva bort.

Efter oväder kom solskenet tillbaka. Precis som i livet, efter elände kommer till slut glädjen tillbaka.

Ha en underbar skön söndag.

Lill Lindbäck, undersköterska och deltidsförfattare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se

Den här bilden ville jag visa dig som tycker söndagar är eländiga. Du saboterar för dig själv. Bort med dessa tankar. Det finns alltid något att göra, eller inget. Man bestämmer alltid själv. Du kanske ska träffa någon du börjar bli trött på, avsluta innan det är försent för större och eländigare känslor. Du kanske tycker att du är ful, vilket jag själv kan tycka om mig själv, men du är inte ful. Du är du. Du duger som du är. Jag har sett alltför många kvinnor likna varandra. Likna dig själv. Tyck om dig själv.

Denna teckning, Manga, har Valentina Wahlborg gjort. Så duktig ung kvinna.

Det blåser i vindbyarna. Skulle blåsa runt 20-21 sekundmeter i byarna. Eller som min kollega sa, inte i städerna då? Detta är bara i augusti, då kan man undra hur höststormarna blir. Alla pratar om vädret och miljön. I Sverige ligger vi ganska bra till, men i andra länder ... Jag har varit i olika länder och olika storstäder. Många av dessa storstäder behöver tänka ut en bättre plan för miljön. Vissa länder använder små plastpåsar till allt. Själv är jag en bov. Jag köper mineralvatten i plastflaskor. Undra om vetenskapsfolket kan tänka ut bättre saker. Detta om vädret och miljön för tillfället.

Jag vet inte vad jag ska rösta på i september. Vet du? Alla som är över 18 år ska rösta. Jag anser att det är vår plikt. Varför undrar du säkert. För i andra länder finns folk som vill rösta men får inte. Det finns folk som röstar och det myglas en hel del. Därför är det en gåva att få rösta. Då är min nästa fråga så här; alla som inte förstår att det finns folk som inte längre vill rösta, då kan man undra varför. Jo, jag har hört att det händer ändå inget. Spelar ingen roll vilket parti man röstar på.

Jag gick in på väljarbarometern för att se var jag hamnade. Det blev inte som jag trodde, eller jag trodde egentligen inget. Så osäker har jag blivit. Osäkerheten beror på att partierna lovar guld och gröna skogar. Jag har inte sett någon förändring. Nästa steg blir att se över frågorna bättre. Jag fick ett bra svar från min kusin som är Socialdemokrat. Gå runt i valstugorna och ställ frågor och kom med viktiga kommentarer.

Nu undrar du säkert vad jag vurmar för. Det vanliga. Vård, skola och omsorg. Man ska inte behöva tjata sig in på vårdcentraler. Inte heller ska man behöva träffa stressade läkare. Inte heller ska man behöva sitta upp till 10 timmar på en akut. Likaså detta med operationer det kan dröja månader och år. Jag blir vansinnig när jag tänker på detta.

Det enda som man får läsa i tidningarna om är flyktingar. Först och främst ska vi må bra i Sverige, sedan kan vi ta nästa fråga. Självklart ska man hjälpa människor. Har träffat många människor under mina år, så fort de får uppehållstillstånd reser de hem för att besöka familjen och sitt land. Va?! De kräver att få stanna, de kan dö om de inte får stanna och så vidare. Och helt plötsligt får man åka hem.

Svårt, det är jättesvårt.

Nu ska jag städa här hemma och har annat att göra.

Önskar dig en skön dag!

Lill Lindbäck, undersköterska och deltidsförfattare inom genren thriller och thriller medialt.

På bilder ser jag unga människor. Ute ser jag unga människor. Många gånger lyser glädjen från deras ansikten. En del kanske är lite mer dämpade. Vi föds in i och med olika problem. Vad jag menar är att familjen kan ha många barn, föräldrar hinner inte med. Man kan känna sig otroligt ensam med alla de där människorna runt sig. Man kan födas in i en familj med ett till två barn. Eller den perfekta familjen där alla gör allt tillsammans, månar om varandra och verkligen bryr sig. Som tonåring vill man bryta sig loss. Det är naturligt. Allt liknar i djurens världar. I djurens världar är det ofta föräldrarna som putter ut sina unga. Sedan finns det många som föds in i en spiral av droger och alkohol.

Vi är alla olika. Det spelar ingen roll hur många helsyskon man har, alla är olika. Ibland kan vi känna oss lika en helt främmande person. När jag var tonåring undrade jag om min familj verkligen var min. Jag gick i mina tankar, det var långt innan jag förstod att vi inte är lika trots att vi är födda i samma familj.

Nu kommer jag till nästa del. Till dig som är en ung osäker kvinna. Gå efter vad du känner är rätt för dig. Inte vad den populära tjejen i skolan gör. Inte hur hon klär sig, inte heller hur hon sminkar sig eller vad det än hon gör. Nej, följ din väg. Jag vet, det är inte lätt. Alla vill vara den populära. Eller vill man det? Ville jag verkligen det när jag var ung? Nej, jag ville vara jag, men fick inte vara det. Eller kunde inte stå upp för vem jag var. Men, vem var jag då. Det är inte lätt. Jag minns att det fanns tjejer som gick en egen utstakad väg. Som visste exakt vad de ville göra i sin närmaste framtid. Som sökte in på skolan för just det den ville utbilda sig inom och sedan fick ett jobb.

Jag, nej jag visste inte. Jag blev som det då hetta kontorist. Ville flytta hemifrån så snart jag kunde. Idag kan jag undra varför jag inte kämpade mer i skolan. Varför jag inte gick sjuksköterskelinjen. Tänk så mycket kunskap man kan få. Och så mycket vidareutbildning det finns inom människokroppen. Att jobba med människor är faktiskt givande, men ibland så fruktansvärt tröttsamma.

Här nedan kommer en bok. I avundsjukans spår. Finns vissa tankeställare hur vi människor gör, men kanske inte alltid vill, men gör det ändå.

En ung kvinna, 18 år, är synsk, men hon förstår det inte än. Detta är en tmedial hriller. Den unga kvinnan och hennes kusiner ska få ha en fest i släktens sommarhus. Här börjar det hända saker. Den jämnåriga kusinen försvinner. Sökandet efter henne påbörjas.

Läs mer på www.lill-lindback.se

Ha det gott därute.

Lill Lindbäck, undersköterska och deltidsförfattare inom genren thriller och thriller medialt.

Jag älskade faktiskt själva tågluffningen. Åka med tåg och hamna vart man ville. Nej, vi hade en liten plan och den följde vi ganska så bra. Idag hade jag kanske hoppat av lite här och där, fått se de där annorlunda sakerna. Om det finns en tågstation bör det också finnas något hotell, eller något liknande. Här kommer min fortsättning.

Vi kom till slut fram till Paris. Här fick jag lära mig en sak. Storstäder kan ha olika tågstationer, som i Paris. Fyra olika tågstationer med alla dess väderstreck. Gare du Nord. Dessa tåg går mot norden.

Tillsammans med våra tillfälliga vänner, två unga killar, gick min kompis och jag för att leta efter ett hotell. Vi fick ett dubbelrum med breda sängar. Ifall du undrar sov vi tjejer i en säng, killarna i sin. Vilka promenader vi gjorde. Under den korta tid vi var där hann vi med en hel del, bland annatTriumfbågen och Eiffeltornet. Det fanns mycket att se. En stad som jag verkligen tyckte om och besökte ett par år senare.

Killarna åkte sin väg. De var jättetrevliga och snälla. Skönt med sådana killar. Vi tog tåget som skulle hemåt. När vi satt och väntade i vår kupé kom det på en man med en sliten brun resväska. Den verkade lätt. Mannen var uppskruvad. Kommer inte på ett annat ord. Jag försökte smygtitta på honom, men kände ett obehag. Blickarna gick lika ofta på honom som till min kompis, som också såg oroad ut. Vi ville inte lämna våra platser. Tänk om vi inte fick någon sittplats? Pengarna höll på att ta slut. Vår destination var Fredrikshamn i Danmark, därifrån båten över till Göteborg. Fler kom in i kupén, tack och lov. Vanliga fransmän, de var tydligen vänner och samtalade glatt med varandra. På den tiden fick man röka i tåget. Usch! Den ene mannen sträckte sig över den uppskruvade och skulle aska sin cigarett, den uppskruvade mannen blev fullkomligt galen och började bråka. Alla diskuterade hej vilt. Vi, min kompis och jag fattade ingenting. Obehagligt var det. Då kunde vi inte gå ut från kupén. Tåget skulle inte gå riktigt ännu. Tyvärr stack alla som hade kommit in. Jag smygtittade på mannen igen, han råkade se mig samtidigt som han letade efter något i sin lilla slitna brunaaktiga resväska. Han pekade ut mot fönstret. Jag vände huvudet mot fönstret, men han såg inte att jag kikade. Vid det här laget var vi rädda. Livrädd trodde jag att han skulle ta upp en kniv. Nu funderar du säkert på varför vi inte gick därifrån, men vi hoppades att han snart skulle gå av tåget. Mannen tog upp ett bröd och började äta. Plötsligt studsade han upp. Vi hoppade också till. Mannen struttade ut ur tåget. Jag öppnade genast fönstret för att hålla koll på vart han tog vägen. Mannen fortsatte gå längs perrongen. Min kompis och jag stirrade på varandra och började skratta. Vi pratade om hur rädda vi hade varit och varför vi inte gick. Konduktörerna gick ofta runt och kollade biljetterna, det var därför vi satt kvar, men också som jag beskrev tidigare, vi hade fått sittplatser. Därefter gick resan hem. Inget mer att berätta om. Hade jag åkt i dagens läge, då hade jag genast lämnat kupén.

Idag vet jag inte om det finns Interrailkort som det då hette, men det var toppen att resa på det sättet. Idag hade jag gjort lite annorlunda och stannat lite längre i två kanske tre länder i stället för att åka runt som vi gjorde. Då hade vi upplevt mer på ett annat sätt, men sol och hav är aldrig fel. Storstäder med historia, det gillar jag nog mest.

Nu har jag fullt upp. Ska ut i trädgården innan värmen tar över. Skulle bli en varm dag idag. 31-34 grader här i Göteborg. Kan förstås ha blivit ändrat sedan jag tittade.

Ha en underbar dag!

Lill Lindbäck, undersköterska och deltidsförfattare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se

Jag berättade att vi stod på Centralstationen i Nice och skulle åka till Paris. Vi var ganska många ungdomar. Tidigare under dagen hade jag ätit en jumboglass. Min väninna hade varit dålig i magen några dagar tidigare. Själv kände jag mig pigg. Vi hade dessutom med oss två bastkorgsvinflaskor, ganska stora. Då kom vi på att dessa kunde vi inte bära omkring, utan bjöd på den ena. Den gick laget runt. Tåget kom och vi hoppade på, hittade våra platser. Givetvis kände jag av vinet. På den tiden tyckte jag inte att vin smakade det bästa, men kunde dricka något glas emellanåt. Vi hittade våra kupéer, nej, tomma kupéer där vi kunde sitta. Byte av tåg skulle göras i Lyon. Med oss på resan hade vi träffat två svenska killar som vi tidigare hade träffat under vistelsen i Nice. Mellan oss fanns bara vänskap.

Nu började jag må illa, riktigt illa. Magen gjorde dessutom revolt. Genast ställde jag mig i gången utanför kupéen och drog ner fönstret för att få luft. Plötsligt kräktes jag. Det gick så fort att jag hann inte reagera. Den ene killen hade kommit ut och torkade mitt ansikte. Den resan glömmer jag aldrig. Inte långt därefter fick jag springa till toaletten. Jag sprang fram till holken, satte ned ringen, men den flög upp igen. Golvet var ofräscht. Nu blev det bråttom. Jag fick ner byxorna. Tryckte ihop knäna för att byxorna inte skulle hamna på det skitiga golvet. Med andra handen fick jag ner ringen. Nu brydde jag mig inte längre om att ta papper på ringen. Jag hann inte. Fy, fy, fy! Jag har alltid papper på ringen. Först försökte jag parera med att träffa rätt av sittandet på det gungande tåget. Mådde jag inte illa innan så gjorde jag det nu. Magen tömdes hastigt. Jag hann torka mig - en aning. Slängde mig desperat runt. Ringen flög upp från holken, byxorna satt fortfarande fast mellan knäna. Nedböjd kräktes jag något fruktansvärt. Samtidigt ser jag ner i spåren. Där hade min avföring och kräkningarna flutit mellan spåren. Gungandet och tågspåren som flimrade förbi mina ögon gjorde mig yr. Jag var tömd från både det ena och det andra hållet. Fick på mig byxor och gick blek från toaletten. Skulle öppna dörren. Den var öppen! Jag hade inte hunnit låsa. Mamma Mia! Utanför stod en flinande kille. Snygg som attan. Han måste ha sett min nakna rumpa eller när jag kräktes. Illröd i ansiktet skyndade jag mig därifrån. Så här pågick min resa i ytterligare någon timma. Men då hann jag i alla fall låsa om mig. Med darriga ben satte mig äntligen ned jämte min kompis. Helt plötsligt bleknar jag och skyndar iväg igen. Genomsvett kom jag tillbaka. Fy tusan för att sitta på ett skitigt dass och må så dåligt. Min kompis sa att hon riktigt såg hur jag plötsligt bleknade och blev vit i ansiktet. Vi kom äntligen till Lyon. Jag kämpade med min ryggsäck och vi gick av tåget. I inväntan på nästa hade jag köpt ett stort grönt vackert äpple som nu talade till mig. Ät mig, viskade äpplet. Förnuftig som jag var sa jag till äpplet, nej, jag kan inte äta dig, inte än. Jag har varit jättedålig. Men den lockade och pockade på min uppmärksamhet. Jag kunde inte hålla mig längre. Jag kallar mig för fruktoman. Har alltid älskat frukt i olika former och har gjort det under hela mitt liv. När jag hade ätit halva äpplet i en farlig fart fick jag kasta resterande. Magen gjorde ont. Förfärligt ont i magen. Den svullnade upp. Värken satt i. Vi gick på tåget och åkte vidare mot vår sista anhalt - Paris.

Återigen fick jag gå till toaletten. Magen tömde sig från två håll - igen. Nu orkade jag inte mer. Satt och blundade hela resan fram till nästa mål. Fortfarande var magen svullen.

I morgon får du läsa om den sista anhalten - Paris. Vilken stad! Så mycket att se och så vacker.

Ha det gott därute!

Lill Lindbäck, undersköterska och deltidsförfattare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se

Om du tycker att det är roligt att läsa om semestrar utomlands finns det att läsa tidigare inlägg angående tågluffarsemestern.

Min väninna och jag kom tillbaka till Nice. Ett fint hotell hittades. Under våra promenader träffade vi fler svenskar som hade gjort detsamma som vi, tågluffarsemester. Upptäcktsresor är fantastiska.

När vi badade på sandstranden, vilket jag kan nämna var fina, platta sten var utlagd på beachen. Jag förstod då att sanden flyger över boulevarden och in mot husen. Det gjorde ont som tusan att lägga sig på sitt badlakan. Även på stranden hittade vi svenskar. Jag har ett minne av en ung kille som småspringer över badstranden och ropar ut drickor, glass och coca-cola. Han gjorde det till en sång. Vi träffade ett par killar som reste ihop och två tjejer som också reste ihop. Tjejerna, vilket jag inte kommer ihåg namnet på, jag och min väninna gick på en restaurang. Det var nog första gången jag nästan stirrade på en av tjejerna, den andra såg lite chockad ut, men också genered. Hennes väninna räknade småpengarna och allt skulle delas exakt lika. Vad spelar några kronor för roll?! Min väninna och jag hade en plånbok ihop och betalade ur den. Vi hade innan lagt lika mycket pengar. När vi åt eller skulle åka på någon sightseeing betalade vi ur den plånboken. Detta har gjorts många, många år senare tillsammans med andra väninnor.

Jag minns att det var 14 juli. Franska nationaldagen. Den firades väldigt ståtligt med militärer. Snygga killar. En var väldigt charmig och rolig. Folk fnissade hela tiden, och så fort det kom en med högre rang stod han exemplarisk. Senare på kvällen sköts raketer. Vackert. Jag tyckte om Nice. Där fanns och finns fortfarande hotell Negresco. Vet tyvärr inte om hotellet har bytt namn med tanke på att det kanske tar anstöt. Negro betyder svart.

Den sista kvällen önskade jag en sådan där härlig glass i glasskupa. Innan var jag än hade varit fick jag bara tråkiga och platta. Jag visade på restaurangen hur jag ville ha glassen med mina händer. Jag ville ha en glass i en glasskupa och den är som ett glas. När vi väntar på glassen ser jag servitören komma med jättestora glassar och han går mot mig och min väninna. Jag sa till henne, vänd dig inte om. Men glassarna är gigantiska. Jag var nog för yvig i mina gester.

Jadå, de där glassarna var till oss. Jag kunde inte med annat än att äta upp allt. Sedan dröjde det innan jag ville ha glass igen. Nästa dag skulle vi åka till Paris. Vi hade hittat vinflaskor med bast om. Jättesnygga! Vi gick till Centrastationen, där träffade vi samma killar som tidigare. Snälla och vänliga. Min väninna ville inte bära på sin vinflaska. Vi försökte dricka upp den tillsammans med ett antal personer. Vilken idé! Idag skulle jag aldrig komma på tanken. När tåget kom skulle vi på allesammans. Då började jag må dåligt. Jag var inte berusad, inte då, men tänkte på glassen från dagen innan. Min väninna hade varit dålig i magen ett par dagar tidigare, det kanske var något som gick.

På tåget kom vi, men jag mådde allt sämre och detta får du läsa om i morgon.

Ha en underbar dag!

Lill Lindbäck, undersköterska och deltidsförfattare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se

En bok som avkoppling. Thriller medial med lästid 2-3 timmar.

En kvinna bor på landet med sin man och två barn. Mannen har åkt till Göteborg för att se en fotbollsmatch med vänner. Kvinnan är medial, men det är något hon har försökt att trycka bort. Telefonen har börjat ringa i tid och otid. Ingen är där. Varningstecken börjar komma. En röst säger, gå. Nu. Även hennes döttrar säger detsamma. Men hon kan inte lämna gården för djurens skull. Varningarna blir värre.

Finns att köpa i nätbokhandeln eller som e-bok.

Lill Lindbäck, undersköterska och deltidsförfattare inom genren thriller och thriller medialt

www.lill-lindback.se

Läs tidigare inlägg om tågluffning som har beskrivits varje dag och några dagar bakåt.

Då var vi på väg till ön Korsika. Varför vi bestämde oss för den ön kommer jag inte ihåg. Kan det kanske ha varit för man hade sett ett program på teve om Napoleon, som var född på ön. Inte heller kände jag någon som hade varit på ön. På båten träffade vi ett svenskt par. Vi pratade om billiga hotell och beslöt oss för att leta tillsammans, eftersom tjejen i förhållandet var bra på franska. Båten gick in i hamnen i staden Ajaccio. Allt såg gammalt ut. Staden har flyttats en gång, som så många andra städer. Det läste jag alldeles nyss, det fanns ett biskopssäte där på 600-talet.

Nu var det dags att söka hotell. Paret gick och vi efter dem. Vi hade trevligt ihop. Paret skulle bara stanna en natt för att sedan åka vidare runt ön. Min väninna och jag kände oss för trötta. Inom parantes, vill bara nämna att ska man resa på det sättet bör man stanna ibland och vila ut. Själva resandet tar på krafterna. Vi var väldigt trötta. Ett hotell hittades och det var väldigt billigt. För en natt kunde vi stanna. Sedan skulle vi söka efter ett finare hotell. Trots allt, vi hade semester.

Rummen var sammanbundna, man fick gå igenom det ena rummet för att komma till det andra, därinne fanns ett handfat. Ja, bara ett handfat. När vi skulle på toaletten ute i korridoren låg paret och myste i en säng. Det var lite pinsamt. Vi kände ju inte dem. Den kvällen tror jag inte att vi gjorde något tillsammans. Nästa morgon checkade vi ut. Min kompis och jag hittade ett fräscht hotell nära hamnen. Nu lärde vi oss en sak. Aldrig mer nära hamnen och torget. Bakomvarande blister tutade på sina framförvarande fordon så fort de hade stannat. Du tror det inte, men oväsendet började redan klockan 05. Det gick inte att somna om. Oväsendet höll på till åtta.

Läget var toppen. Vi gick bland alla gamla hus och sökte oss till en badstrand. Äntligen fem dagar och där skulle vi bara vara. Vi kunde ha åkt med dessa nya vänner, nästan att jag ångrade mig och än idag, på grund av deras franska, men ville inte besvära kärleksparet, inte heller orkade vi. Tänk dig själv att åka runt på ön, boka ett rum här och där, och få uppleva en annorlunda natur. Det var väldigt fint på Korsika. Tillbaka till stranden. Den låg där nästan öde. Sanden var kritvit och vi hade sköna dagar. Men, alltså men ... På stranden fanns ett livvakttorn, livvakten spelade en skiva om och om igen. Till slut var det en mara att gå till stranden. När jag kom hem till Sverige kunde jag inte lyssna på Demi Roussos musik på länge.

En av dagarna var vi inne i en kiosk, vi skulle köpa med oss vatten och kanske lite frukt, när vi var på väg ut ur den ytterst lilla affären höll jag upp dörren för en man som bar en låda med körsbär. Jag minns att jag sa åh, så gott. Det såg verkligen gott ut. Affärsinnehavaren ropade tillbaka mig och pratade franska som jag inte kunde, då visade han händerna, att jag skulle sätta ihop mina händer. Jag gjorde så, då öste han över med körsbär. Han ville inte ha betalt. Ut gick jag till min väninna och bjöd henne på allt gott. En annan dag, då hade det gott flera, jag var så trött på dessa bagetter, jag hittade ett mjukt bröd, avlångt som korvbröd. På hotellrummet tog jag första tuggan. Mums, jättegott. Andra tuggan fick jag en liten chock. det låg en korv i. Idag ser man på recept att man kan baka sådant. Då hade jag aldrig upplevt detta. Vilken chock! Jag som inte då tyckte om korv. Okej, då hade vi en kaka som efterrätt. Konstigt att jag inte kommer ihåg var vi åt lunch och middag någonstans. Då åt vi mazarinkakan. Det vattnades i munnen och jag tog första tuggen likaså gjorde min kompis. Jag tuggade, hon också. Vi tittade häpet på varandra. Jag smakade på glasyren och kom då på vad det var. Äggstanning av något slag. Kakan, var inte en kaka, utan någon slags enkel paj. Det borde vi ha förstått. Vi var i Frankrike. Så fel det kan bli när man inte är van vid andra länders mat, bröd, pajer och desserter. Som sagt, vi gjorde ingen sightseeing på ön mer än gick runt där vi bodde. Utsikten beskrev jag att vi hade över hamnen. Vi satt vid ett litet bord och åt och drack det vi hade köpt. Sådant som såg gott ut. Än en gång, att jag inte minns maten vi åt. På den tiden var jag nästan konstant hungrig, i alla fall måste jag ha lunch och middag. Hoppade jag över någon av matintaget blev jag darrig i kroppen.

Det är nästan så att jag skulle vilja återuppleva staden, men framför allt Korsika. Vi kunde bara staden där vi bodde, gamla hus nästan byggda på varandra. Ön är ganska stor och jag kommer inte ihåg hur många timmar vi satt på båten, men den tog bilar, som vilken färja som helst.

Återigen kom vi till Nice och sökte ett finare hotell som låg lite bättre. Till detta berättar jag senare.

Nu ska jag jobba fyra nätter. Får se om jag får tid att blogga. Ibland bloggar jag lite på morgonen, ibland på eftermiddagen.

Ha nu en helt underbar dag. Det kommer att bli lite svalare. Skönt, för då kan man sova bättre.

Lill Lindbäck, undersköterska och deltidsförfattare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se