Den som är intresserade av att skriva kan läsa här, den som tycker om att läsa, välkomna.

Jag började skriva om en kvinna som upptäckte något i skogen, något hade hänt. Ett skrik under joggingturen hade ekat mot henne, ett skrik av skräck. Skräckslaget stannade Anna för att lyssna, men svett rann ner i ansiktet och i ögonen, det sved djävulskt. När hon blinkat bort svedan såg hon en man stå bakom ett träd, ensam och rädd i skogen sprang hon hem i panik. Då visste hon inte, då förstod hon inte att hon hade upptäckt en liga. Upptäckten, började skrivas med glädje och min egen spänning.

Riktigt det där hade jag inte kommit på då jag började skriva. Hur börjar man? Hur vill jag att en bok ska vara? Jag vill veta lite om personen ifråga, jag vill att det ska bli lite eller mycket spännande nästan direkt. I slutet kan det kvitta att spänningen börjar.

Kvinnan, Anna, jobbar på ett kontor inne i Göteborg. En vanlig kvinna som du eller jag, hon har en stor vänskapskrets. Anna bor i ett hus, är gift med en psykolog, de har inga barn. Huset var viktigt för det var inte långt ifrån gångstigen i skogen.

Det ena gav det andra och nya idéer började komma, ju mer idéerna kom, desto mer flödade kreativiteten. Jag skrev och skrev, kom på att vissa saker kunde jag inte skriva om, det fick bli en ny idé och en ny bok inom vänskapskretsen.

Meningarna blev långa, grammatiken blev inte alltid rätt. Jag läste och läste om. Till slut tyckte jag att det var bra.  Då kom jag på ännu en sak. Jag kunde skriva om varje kvinna i vänskapskretsen, om dess liv, om denna fest där allt startade med ligen, spänning och så vidare.

När jag var klar skickades boken till flera förlag och såg genast framför mig hur denna bok mottogs med glädje.

Jag väntade och väntade. Medan jag väntade läste jag igen min text och upptäckte fel, och fler. Skämdes. Men tyckte att historien hade blivit bra. Efter många veckor fick jag brev tillbaka att de kunde inte ge ut mitt manus, det heter inte bok vid detta tillfället, utan bara manus. Kom ihåg detta! Ett par manus hade kommit tillbaka utan att de ens hade öppnat brevet.

När jag öppnade brevet för att få mitt fantastiska manus i handen insåg jag en såg. Det där var ingen bra svenska. Sedan började jag återigen jobba med ändringar. Köpte ett par böcker om svenska. Tidigare eller under tiden hade jag börjat på ett nytt och ännu idéer till ett nytt. Nu lärde jag mig att läsa om och om igen. Du milde tider vilken tid det tog.Att läsa igenom allt, varje mening, varje stycke skulle bli rätt. Jag hade ändrat ett stycke för att det skulle bli bättre, nästa gång hittade jag ord som hade skrivits ihop och det visade inte ordbehandlingsprogrammet. Ord som skulle kunna stå ihop, men för mig passade det inte. Då hade meningen fått en annan mening, som exempel sjuk skötare, heter förstås sjuksköterska, men jag kom inte på något passande. Skötaren var inte sjuk.

Fortsättning följer.

Vill du ge ut något som du planerar att skriva. Ge inte upp hoppet! Skriv. Skriv det du mår bra av. Det kanske är du som gör det fantastiska. Ibland har man väldigt stor tur, ibland har man ingen tur alls. Camilla Läckberg blev antagen för att en lektör på ett bokförlag började läsa hennes manus och kände igen sig. Han hade varit på ön hon skrev om. Sedan blev Läckberg väldigt duktig på att marknadsföra sig. Jag? Nej, jag är urdålig på att marknadsföra mig. Önskar bara att folk vill läsa mina böcker och tycker att dessa är spännande.

Ha en trevlig dag!

Lill Lindbäck, trillerförfattare, undersköterska

www.lill-lindback.se