Det är mycket nu om IS. Jag läser i tidningarna om kvinnor som åker och träffar sina män, eller har träffat dem via nätet. Romantiserar dessa kvinnor om hur livet ska bli bland bombregn och beskjutningar? Hur tänkte de där?  Vill man verkligen åka dit och matt ännen ska klara allt, kvinnornas roll är att föda barn. För männen har de några roller att klara av. Gör hon inte det skickas hon iväg, eller bjuds ut till en annan man. Kvinnan, så som jag har läst, ska sköta marktjänst och vara en madrass. Det verkar inte finnas kärlek med i bilden. Männen går upp i sin egen storhet i att vara en krigare. De slåss mot något de tror på. I vissa fall undrar jag om de överhuvudtaget tror.

Radikalisering är genomgripande förändringar. IS - Islamska staten, det är ingen demokrati. Du ska underordna dig. Egentligen bryr sig inte någon om dig, inte mer än som en slav. Eller som mannen är, krigarslav. Slav vet väl alla vad det är. Sedan att diskutera med en person som har blivit radikaliserad, det är svårt och går nästan inte. Vilket ansvar dessa människor har!!! Tar med sig sina barn, eller skaffar nya i ett fullt krigande land. I ett fullt krigande system, som heter IS. Fruktansvärt. Kanske vissa som läser inlägget tycker att det är riktigt. Ja, då ska man inte bo i Sverige, för här finns demokrati. Här kan du själv skaffa jobb och uppfostra dina barn till att bli bra människor och få trygghet. Det är dessutom långt ifrån vapen, men det är du som bestämmer vart du vill bo.

Människor som har varit med och dödat, hört bomber smälla och fått sina barn vettskrämda eller dödade, blir väl aldrig riktigt människor igen. De vill tillbaka och döda. Hur ska vi i Sverige göra när vi tar emot IS-anhängare och sympatisörer? För mig är det raka vägen in i fängelse. Där ska personen ifråga avtjäna sitt straff samt varje dag flera gånger få bort hjärntvättningen av tidigare hjärntvättning.

Många som tror på sådana fruktansvärda handlingar i en upplyst värld blir hjärntvättade. Förr, för länge, längesedan var det korsriddare som slogs för Kristendomen, men då visste man inte.

För mig står mycket i Bibeln och andra religiösa böcker, mycket som kan ha blivit ändrat av lärda män och även om dessa som hade makten. Våra gamla böcker är som jag nu beskriver dem - gamla. Tänk själv. Det gör jag.

Många av budorden är viktiga än idag, vissa är förlegade. Jag tycker exempelvis inte att man behöver ta hand om föräldrar och högakta dem när de har uppfostrat i ett elände och i kanske slag och psykisk terror. Vad har vi mer? Fylla, drogade och tablettmissbrukande föräldrar.

Lätt för mig att beskriva olika uppfostringsmetoder när jag själv inte har barn, men hade jag fått barn idag, då hade jag gått kurser i föräldraskap. Man går ju kurser i att köra bil. Varför inte när man ska få barn. För ett tag sedan lyssnade jag på radion, som hade ett program om föräldrar och deras barn. Med andra ord, lite om barnuppfostran. Faktum var att jag slutade stryka, så intressant var programmet. Mängder av frågor togs upp och alla fick svar. En sak vet jag, i en barnaskara, i samma familj, kan och blir barnen ofta helt olika även om man är född i samma miljö. Det är intressant.

Nu återgår jag till IS. Jag läste också om svensken som är nere och krigar i IS namn. Frun är död. Barnen tycks leva. Stackars arma barn, vad har de att säga till om i en förskräcklig värld. Jag skulle aldrig vilja växa upp i en miljö fylld av rädsla, terror och hot. Aldrig!

Bland annat skrev jag boken "Den rostiga buren", den är rå och faktiskt hemsk. En kvinna träffar en man som är otroligt trevlig och charmig, men livet med honom blev grymt. Det märkte hon inte innan, men förändringen kom och uppvaknandet blev smärtsamt. Vågar du läsa boken?

Här nedan visar jag omslaget på boken.

Ha nu en skön kväll. Själv ska jag jobba.

Lill Lindbäck, undersköterska och deltidsförfattare inom genren thriller och thriller medialt.

Böckerna går att köpa via webbplats www.lill-lindback.se eller se övrig nätbokhandel.

www.lill-lindback.se