Plötsligt blev det väldigt ljust i vardagsrummet. Ögonen tårades av ljuset. Solen gick upp över horisonten. Efter några tråkiga gråa dagar kom solen fram på en blå himmel. Jag tänker ta en skön promenad. Sedan blir det som vanligt lite pyssel i hemmet. Pyssel är förstås att ta i, jag ska vika tvätt och tvätta, sådant kallar jag för pyssel.

Sedan ska jag gå på ett års kalas. Det är alltid roligt. Små barn blir lyckliga över det minsta och det behöver vi som är äldre uppleva för att se världen med andra ögon.

Bara för att jag jobbar natten så sover jag lite mindre, dessutom som jag berättade i tidigare inlägg att jag var på kurs/möte och det gjorde att jag sov ännu sämre. Under den här veckan har jag vaknat och somnat och hållit på så. Tröttsamt. Jag tror att det blir så när man fuskar med sömnen. Kropp och själ kommer i otakt och det är inte bra. Finns inget så skönt när man sover drömlöst och inte vaknar förrän 6-7 timmar gått. Vilken skillnad det känns i psyket, man orkar mer av allt. Men det händer alltför sällan. Jag är inte stressad, men sover ibland för lite. Jag är en tänkare. Tankarna kommer och går och jag har svårt att stänga av. Detta började när jag var runt början av min tonårstid. Kanske är det så att det händer mycket i kroppen med alla hormoner. Sömnen är otroligt viktig. Det sägs att den som lägger sig ungefär på samma tid och går upp ungefär på samma tid, givetvis bör personen ifråga sova ganska bra också, då mår man bättre.

När jag var liten sov jag bra. Jag kommer inte ihåg att jag hade sömnlösa nätter. Min syster och jag tävlades om vem som kunde sova bäst, finast. Då fanns inte påslakan till täckena utan vi hade överlakan, en del av lakanet vek man upp på täcket. Jag var runt 6 år. Hon var 8. Vi bäddade våra sängar och vek ned lakan och täcke under madrassen, sedan ålade vi oss ned under täcket. Allt såg perfekt ut. Sedan somnade vi. Inom parantes, vi var fyra barn som delade på ett stort rum, min syster och jag är bara 1,8 år mellan oss. Innan jag somnade sa jag till mig själv att jag skulle ligga stilla, och att jag skulle VINNA. Jag vaknade den morgonen, allt låg perfekt. Jag hade inte rört till sängkläderna. Blicken gick över till min syster. Ja, jag kanske inte behöver säga mer, men det såg ut som kriget. Ett par fötter stack upp där huvudet skulle vara, allt i sängen var upprivet, även lakanet. Jag vann!

Nu är det sportlov i olika delar av landet. När jag var liten minns jag inte mycket av det. Vi åkte aldrig någonstans. Däremot hade jag fått skidor i julklapp och åkte med dessa överallt, då bodde vi i Borås och jag minns att det alltid var snö. Jag älskade verkligen mina skidor. Vi hade en backe längre bort, dit gick jag alltid och åkte med mina skidor fina skidor. Ett par barn gjorde ett litet hopp och där var jag tvungen att åka. På teven visades ett program hur man kunde ta sig upp och ned från en backe. Detta testade jag varje dag. Så kom den där ödesdigra dagen. En kamrat som bodde i grannhöghuset sa att vi kunde ställa skidorna utanför. Jag gjorde som hon. När jag kom ut från henne var mina skidor borta. Några nya fick jag aldrig. Föräldrarna hade inte råd och det fick jag lära mig.

Jag tror att det är nyttigt att få drömma och spara för att köpa det man vill ha och inte bara få och få. Då minns jag att jag blev arg och ledsen över hur andra människor kunde stjäla andras saker. Jag blir fortfarande upprörd över det.

Idag fortsätter skid-VM i Åre. Högre upp i landet stormar det ordentligt. Tydligen är det en ny på väg och den kommer dra söderut, den här gången klarar sig nog inte Åre från vindarna.

Men här hemma hos mig lyser solen. Ha nu en underbar dag. För det ska jag ha.

Lill Lindbäck, undersköterska och deltidsförfattare inom genren thriller och thriller medialt.

Böckerna går att köpa via webbplats www.lill-lindback.se eller se övrig nätbokhandel.

www.lill-lindback.se