Ja, jag skrev en thriller, och handlingen börjar runt en parkbänk. Boken fick sitt namn Parkbänken.

Tidigare har jag skrivit om mina 4:a böcker i Den långa maran, en serie om kvinnor som påträffade en liga, och om deras liv. Men, jag har så mycket fantasi och under alla år har jag inte vetat vad jag kunde göra med den. Deckare och thrillers på teven har jag alltid försökt lösa mord eller mordgåtor. Spännande. Men, som sagt, när kreativiteten började så ökade den hela tiden. Prova på det du också, kanske inte att skriva, men gör något du älskar och öva dig, sedan ökar din kapacitet eller kreativitet. Lycka till där! Mellan böckerna i Den långa maran skrevs Parkbänken. Den bara kom till mig. Jag kommer inte ihåg varför. Det räcker att jag ser en händelse från bil, buss eller när jag är ute och går. Likaså, när jag tittar på teve. Sist såg jag Bron. Två flickor hade stulit bland annat en mobil och gömde den. Det skulle de aldrig ha gjort. Ja, så tänkte jag vidare på en egen historia. Jag kommer inte att skriva om dem, tiden räcker inte till.

När man skriver vill man inte skriva som andra gör, inte heller kopiera vad någon annan har skrivit, dessutom inte skriva liknande det man själv har gjort. När kreativiteten tar fart följar jag alltid min känsla. Det finns ett annat liv, och det är att jag arbetar som undersköterska på natten, det tar mycket energi. Min trädgård tar också ork ifrån mig, fast jag älskar allt som blommar. För att inte glömma vänner och semestrar. Som du förstår saknas tid ibland. Att skriva en bok tar inte några timmar. Jag har inga problem att komma på saker och skriva om dem. Det som tar mest tid är att få den att löpa i sinnet med sin historia och allt därtill. Att lusläsa ett manus tar mest tid. Meningsuppbyggnader, grammatik måste bli rätt, och det blir inte alltid så.

Parkbänken

En ung kvinna sitter på en parkbänk i Slottsskogen, Göteborg, i stora regnkläder i ur och skur. Då och då sätter sig någon där för att prata. En del börjar vänja sig vid henne och pratar även dem, men väntar inte på något svar. En dag sätter sig en ung man jämte henne och stoppar ner tabletter i hennes ficka. Då och då kommer han dit. Viskar samma ord till henne. Gör det snart. Ta ditt liv! Vi vill inte se dig. Svälj dem! Glöm inte - vi bevakar dig.

Varför sitter en ung kvinna på en parkbänk i för stora regnkläder? Varför svarar hon inte på tilltal? Vad är det som har hänt henne och varför sätter sig en ung man jämte henne som vill se henne död. Dessutom bevakas hon, frågan är av vem?

Läs gärna mer på

www.lill-lindback.se

Lill Lindbäck

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vad är jag mest rädd för, jo det är maktgalna människor. Dessa som har vassa armbågar, som psykopater och narcissister. Folk som inte skyr några medel alls, tar ingen hänsyn förutom pengarna och dessa styr egentligen mest. Så mina punkter är: psy...

Tycker inte du att det stormar ute oftare och ibland med hårdare byar. Jag måste erkänna att jag tycker att det är spännande, men när jag läser om hur vissa stormar gör översvämningar och träd blåses ned både över bilar och hus, då är det ledsamt.  ...

Nu var det längesedan jag bloggade och jag förstår varför. Jag heter Lill Lindbäck, under detta året kommer jag att byta namn till det jag föddes till och då blir namnet LILL KARLSSON. Det känns bra. Jag har skiljt mig, inget jag önskade. Till sommar...

Självklart känns julen extra när det är snö ute och även när det snöar. För min del är jag inte förtjust i snö, speciellt inte när jag ska köra bil. Numer tar jag hellre buss eller spårvagn. Jag är absolut ingen expert när det snöar, men jag blir n...

Nu gör Bris mycket reklam överallt. Så sorgligt. Det ska inte behöva var på det viset. Alla högtider, tydligen mest under juletider är det som värst. Stackars barn. Stackars alla som bor hemma i en miljö som inte är trygg, eller ens bra. Vad tänker...