För första gången skriver jag i bloggen om min kommande skilsmässa. Vi har varit tillsammans i mängder av år, träffades redan som tonåringar och blev himlastormande kära. Vi har gjort saker tillsammans, ensamma, med andra, ja vi har levt precis som andra människor. Det var min man som önskade gå andra vägar - ensam. För två år sedan sa han orden och jag hamnade i chock och blev nog mer eller mindre desperat. Min kärlek till min man har inte upphört, även om hans kärlek till mig har gjort det. Nog om just detta. Vänta dig inget bråk mellan oss, vi har fixat det bra, men känslomässigt för mig har det varit svårt, väldigt svårt, en berg och dalbana. Jag har min familj, vänner och arbetskamrater som har lyssnat på mig. Självklart har jag gått igenom alla instanser av känsloregister. Nu har det gått två år, men jag har inte kunnat flyttat eftersom det är svårt att få lägenhet. Vi har försökt igen, men jag märkte innerst inne att han ville göra annat i livet. Nu har vi sålt huset. Snart ska vi skicka in skilsmässopapperen. Papperen till huset ska skrivas på. Allt görs i vänskapstecknen. Dela på sakerna har aldrig varit en stor sak varken för min man eller mig. För mig är det saker, det går alltid att köpa nytt. Skillnad är det förstås om man har en viktig minnessak från en kär anhörig och den andre vill behålla den. Sådant har jag hört. Nej, allt går att köpa nytt, men inte ett nytt äktenskap.

Underligt hur livet förändras fort. För lite drygt över ett år sedan gick min svåger bort, en fin vän. Det var ett svårt slag. Efter två år av sökandet efter lägenhet säger min syster att jag kan flytta hem till hennes lilla trea och jag tog steget. Det var därför husförsäljningen kom igång. Jag har åkt hem till henne med mina lådor och påsar då och då. Jag måste bara nämna hur fint hon har gjort det för att jag ska trivas.

Samma dag som hon skulle åka till Belgrad på semester, jag skulle köra henne till flygplatsen, satt vi en stund på hennes balkong. Varmt och skönt var det. Min syster gick på toaletten och jag satt kvar. En frid smög sig in i mitt hjärta. Äntligen får jag frid från mina känslor. Saknaden efter min man kommer jag att bära med mig hela livet, tomheten kommer att följa mig som min nya vän. Om jag vill ha en ny vän? Nej. Inte nu. Kanske aldrig. Kanske manliga vänner. Inget som jag planerar. Jag har varit gift i många år och önskar inte få ett nytt liv. Inte nu. Inte än. Kanske aldrig.

Ändå, trots allt av känslor, saknad och så vidare, vet jag att livet går vidare. Jag uppskattar naturen, buskar och blommor är så vackra nu på våren. Jag uppskattar regnets strålar slå mot fönstret. Självklart kommer jag att resa mig och det ännu mer.

Varje gång jag tänker på min man som valde ett annat liv, inte ett liv i säkerhet, men att göra andra saker, honom kan jag bara lyckönska. Nu tänker du säkert att jag är konstig. Nej, jag vill inte en människa illa, speciellt inte en som har varit min manliga bästa vän, mitt stöd, min trygghet och roligt har vi haft. Han är en mycket fin människa och jag önskar honom all lycka. Visst önskar jag att han får uppleva mina känslor för då förstår han bättre hur ont det gör, men ändå vill jag honom väl.

Nu går jag till andra människor som står under kommande skilsmässa, där någon har gjort den andre illa med slag eller otrohet, bedragen på pengar, ja jag vet inte allt. Du som också söker efter lägenhet desperat.

Det sista jag vill säga är att det, förlåt mig, det är tamefan det svåraste sak att göra, att leva med en människa man mår dåligt av. Jag mår bara dåligt av kärleken och saknaden. Men den som blir slagen av en misshandlare psykiskt eller fysiskt. Fruktansvärt. Tänk att gå och vara rädd hela tiden. Fy, fy, så hemskt.

Jag kommer att skriva mer böcker. Nu har jag tid. Ett hus och en stor trädgård tar tid och ork ifrån en. Ibland har jag varit ute i trädgården och har tänkt varit ute en timma, kanske rentav en halvtimma för jag har förslitningsskador, när jag går in har det gått två timmar och jag är helt slut. Nu kan jag skriva tills jag är helt slut, nu kan jag ta långpromenader eller hälsa på familj och vänner utan att känna att jag borde ha lagt mer tid i trädgården. Jag har njutit av att få bo i ett hus och ha en trädgård. Det har varit underbara dagar, men ibland jobbiga. Så är det i livet. Det går upp och det går ner.

Under dessa två år som har gått , det har blivit några månader till, så har jag hela tiden haft vetskap att jag kan resa och åka runt mer i Sverige. Tiden finns. Jag går numer två steg fram och tar ett steg bak, men hela tiden har jag blickarna riktade ut mot upplevelser.

När allt är över kommer jag nog att sitta där på balkongen, eller en skön fåtölj, och inget göra , bara låta timmarna gå. Sedan blir jag trött på det och måste promenera, det är då jag mår som bäst.

I en bok längre fram, har påbörjat del 2 till Tårarnas doft, kommer jag att beskriva känslorna som en kvinna har gått igenom vid en skilsmässa, men inte exakt mitt liv, för det är mitt och jag kommer att skriva i thrillerform, eller spänning, det är i en fantasivärld. Det är det jag njuter av och har gjort sedan jag var barn. Fantasin. Skillnaden är att i dag har jag lärt mig hur jag ska skriva, men det beskriver jag om en annan dag.

Nu önskar jag dig en härlig dag. Hoppas att du kan njuta oavsett vad du går igenom. Se det som är gott, se det som du kan njuta av. Tiden är dyrbar. Hm, det ska jag beskriva, som ibland sätter mig framför teven och ser något program mitt på dagen, men njuter gör jag - oftast.

Lill Lindbäck, undersköterska och deltidsförfattare inom genren thriller och thriller medialt.

Böckerna går att köpa via webbplats www.lill-lindback.se eller se övrig nätbokhandel.

www.lill-lindback.se