Det här inlägget gäller inte mig. Jag har inga barn. Men jag läste en artikel i Göteborgs-Posten att många barn försvinner utomlands. Nu kommer jag inte ihåg statistiken, runt 58-90 barn/fall försvinner utomlands varje år. Det är mycket. Varje antal betyder inte att det är ett barn, det kan också vara syskon.

När vi gifter oss, oavsett man eller kvinna, har vi ett stort ansvar. De flesta älskar sina barn och gör allt för dem. Vissa män och kvinnor skiljer sig och en dag tar kanske mannen med sig barnen till hemlandet. Här i Sverige kan man inte uppfostra barn eller låta dem växa upp, tycker de. Många kvinnor får aldrig se sina barn igen. Tragiskt. Många gånger är det ett par som har flytt och kommit till Sverige, eller så har de gift sig här i Sverige. Sedan finns det kvinnor som träffar en fin, artig och generös man. En man som gör allt för henne. De gifter sig, skaffar barn och åren går. När det börjar knaka i fogarna kan då mannen ta sina barn och lämna den svenska kvinnan. Männen anser sig ha rätt över sina barn. Kvinnan är dålig som ville skilja sig. Givetvis kan detta hända med män och kvinnor i Sverige också. Jag har ingen statistik på vilka länder det är som männen försvinner till. Förresten, de försvinner för ett par veckor och kommer tillbaka till Sverige eller vilket land de lever i. Barnen är kvar hos någon i landet deras föräldrar inte kunde leva i.

Jag förstår inget. Hur kan männen ta sina barn från detta helvetes land och ta dem till hemlandet de var tvungna att fly ifrån. Då undrar jag om barnen har något värde för dem.

Ja, jag vet att det är fel av mig att beskriva detta, men jag har läst artiklar och har hört kvinnor och män berätta. Sedan vad som är sant eller inte är det ingen som vet. Barnen kommer alltid i kläm.

Det är detsamma med föräldrar som skriker, gapar och slår varandra inför ögonen på mycket skrämda barn, barn som under hela sitt liv ska få leva med trauman. Ja, jag säger då det, vi som är äldre har ett stort ansvar. Har man skaffat barn är det barnen som går före i allt. Vem älskar inte sitt barn? Då vill man barnet väl och att barnet blir uppfostrad i harmoni och kärlek. Någon som alltid lyssnar till vad de har att berätta oavsett om det är för dig en bagatell så är det inte en bagatell för barnet.

När vi träffar en person som vi blir förälskade i, riktigt kär i, då går man på rosa moln och gör gärna allt för den andra. Det är då vi är helt blinda och döva. När jag sitter här och skriver tänker jag tillbaka i livet när jag gick på mina rosa moln. Så kommer jag på det, sådant jag förstod egentligen för länge sedan. Det var ju jag som ville ha den personen till kanske något den inte var. Jag kollade inte upp eller såg inte hur den mannen var. Om någon hade sagt bu om honom hade jag sagt bä till den som sa det.

Så är det när man blir kär, man blir blind och döv. Om någon talar om för dig att du ska akta dig för den personen. Till exempel om den går på droger, har mängder av skulder, eller vill helst inte arbeta. Vilket liv får du då med honom/henne. Varför jag beskrev helst inte vill arbeta var för ett program jag såg. En ung kvinna tänkte verkligen inte jobba, särskilt inte med låglöneyrke. Hon ville träffa en rik man som kunde försörja henne och då kunde hon leva livet som en hollywoodfru. Det livet skulle hon vilja ha. Det räcker att jag ser på programmet Lyxfällan. Får man barn brukar alltid någon vilja vara hemma med barnet. Jag träffade en gång en kvinna på ett arbete, de fick barn och sedan delades tiden upp. Givetvis var hon hemma den första tiden med tanke på amning, senare hälften var han hemma. När de började jobba var båda hemma en dag var från jobbet. De delade glädjen att få ha ett barn gemensamt.

Min bror kände, de umgicks inte, men de talades vid då och då, det var en kvinna som hade sett sin mamma bli slagen av sin pappa, han drack en hel del. De fick 5 barn ihop. Alla barn blev skadade av sin uppväxt. Själv gifte hon sig och hamnade i samma sits som sin mamma. Ett par av bröderna söp. Kommer inte ihåg vad de andra gjorde.

Tänk om man kunde få kunskap som ung eller få träffa en psykolog redan som barn. Undra hur många personer i Sverige hade mått då? Jag antar att de hade mått bättre och valt ett annat liv än föräldrarna gjorde.

Jag har aldrig förstått hur man kan slå ett barn. Nog kan man bli skogstokig och kan tappa behärskningen, men då måste man lämna barnet en stund för att få behärskningen tillbaka.

Älskade söta och rara barn. Ett barn är alltid ett barn.

Oj, nu kände jag mig lite melankolisk. Jag tror att tröttheten börjar komma och nu är det dags att säga godnatt och jag säger godmorgon till dig som läser det här inlägget.

Lill Lindbäck, undersköterska och deltidsförfattare inom genren thriller och thriller medialt.

Böckerna går att köpa via webbplats www.lill-lindback.se eller se övrig nätbokhandel.

www.lill-lindback.se