Jag läste aldrig inlägget, bara rubriken. Sonen tycker till om sin mamma för att hon gör allt för att se ung ut. Det är aldrig fel att se ung ut. Nu går mina tankar över till hur långt man är beredd att gå för att se ung ut.

Jag börjar bli äldre, inte i tanken, men i utseendet. Det visar bara att jag har erfarenhet brukar jag säga. Så här långt vill jag inte operera mig, inte heller ha botox i ansiktet. Pengarna använder jag hellre till ett restaurangbesök eller sparar till en resa. När vissa vill se unga ut glömmer de att med tiden kan detta botoxandet se plastigt ut. Personligen anser jag det. Har sett på vissa B-serier där till och med mormor ser lika ung ut som det vuxna barnbarnet. När de pratar och skrattar händer inget i ansiktet. Likaså förstorade läppar och plutmunnar, i mitt tycke stirrar jag kanske på en del. Det är verkligen inte meningen, men har man så skev uppfattning om sig själv? För stora läppar är inte snyggt. Är det nu man pratar om robotar? Var går gränsen för att se ung ut? Finns det en gräns?

Ja, jag vet att jag är löjlig, för visst får var och en göra som den vill. Det står jag för. Om man mår bättre för att operera häng, bröst och för mycket rynkor är det upp till var och en. En del vill ha mindre byst och en del större. Vi tycks aldrig bli lycklig mer än skönhetssalonger och plastikkirurger, de lever på alla dessa personer.

Jag har också sett program från USA där två läkare opererar skönhet. Jag förstår verkligen att en del behöver få hjälp och mår väldigt dåligt. De kanske är födda med en missbildning, eller råkat ut för en olycka. Sedan kommer en del in för att för tredje gången och vill ändra samma kroppsdel. En del kommer in för att de vill likna en docka, djur eller annat.

En del personer måste läkarna tacka nej till. Och jag förstår det. De har absolut en psykisk åkomma som de behöver hjälp hos psykiatrin. Vissa blir aldrig lyckligare och i vissa fall, tyvärr, tar de sitt liv.

Då undrar jag, varför är det så viktigt att få se ung ut. Genom åren blir det ett naturligt slitage. Jag tycker om äldre människor och deras rynkor. De är vackra.

Jag vill bara nämna att den största lyckan ska du hitta inom dig. Acceptera vem du är, det är viktigast i livet. Och livet är inte rättvist. En del blir smala, andra tjocka, vissa blir vackra, kan sjunga fantastiskt och har de högsta betygen. De får alltså allt. En del föds med ett helt annat utseende. Det är en gåva att få allt, men uppskattar man alla gåvor?

Vad jag egentligen ville påpeka är att lyckan kommer inifrån och den märks utåt. Det är då man säger att skönhet kommer inifrån. Idag vet jag inte vad skönhetsidealen är för människor.

Själv är jag en äldre bohemaktig person, som ibland kan klä mig fint och se fin ut, ibland ser jag ut som en skräphög både till klädsel och utseende, men en sak vet jag, jag är en lycklig person. För att vara en lycklig person får man söka sig själv, hitta sig själv och det kan ta tid, men så är livet.

Vi har olika personligheter. När jag var barn och tonåring, även äldre, fick jag alltid höra att jag var söt. Vet du, jag blev alltid generad och tyckte inte om det. För mig var det viktigast vem jag var och det redan som barn. Vissa människor söker uppmärksamhet hela tiden och blir aldrig nöjda, det är inget fel i det heller. Vi är olika.

Med det vill jag önska dig en fantastisk dag.

Lill Lindbäck, undersköterska och deltidsförfattare inom genren thriller och thriller medialt.

Böckerna går att köpa via webbplats www.lill-lindback.se eller se övrig nätbokhandel.

www.lill-lindback.se