I tidigare inlägg beskrev jag att min väninna och jag hade kommit till Milano. Vi stannade en eller två dagar. När man är ung vill man inte alltid se sightseeing, utan det är sol, bad och puls man söker efter. Nu fortsätter resan mot Nice. Självklart med tåg. Vi satt på tåget och tågvärdinnan bad om biljetter. Vi visade våra Interrailkort, som det då hette, men då började hon prata italienska i en väldig fart. Vi fattade ingenting. En medpassagerare försökte hjälpa oss. Då förstod vi att vi hade kanske hamnat på fel tåg, men med rätt destination. Jag tog upp pengar och började betala, men ansåg att detta blev väldigt dyrt. Tågvärdinnan fortsatte diskutera och jag ryckte på axlarna. Vi förstod inte. Vad var det mer vi skulle betala. Antagligen var det hela biljetten och att Interrailkortet inte gillades på just detta tåg. Det förstod vi inte då. Vi var nog mest förvirrade av alla diskussioner fram och tillbaka. Tågvärdinnan gick till slut. Vår destination var Ventimiglia, om jag kommer ihåg namnet rätt. Orten ligger till gränsen av Monaco. Där gick vi av. Fram till gränsen och visade våra pass. Mannen vinkade oss förbi och pekade mot något som såg ut som rälståg. Vi sprang fort som sjutton för att hinna med. Under tiden försökte jag peka och fråga om det gick till Nice. Folk bara vinkade fram oss. Upp kom vi på det gamla tåget. Det var fullt. Men en man gjorde plats åt mig och slängde upp min ryggsäck på en hylla och klappade på bänken jämte honom. Han var mycket artig mot en turist, men min väninna som jag berättade tidigare om, en mörkhårig skönhet, hon fick ingen hjälp och ingen sittplats. Självklart tänkte jag resa på mig för att ställa mig solidariskt jämte henne, men kunde inte med på grund av mannen som hade gjort plats och besvär för min skull. Tåget åkte ganska högt upp. Utsikten därifrån var bedårande. Vi såg hela bukten nedanför, och det var så vackert med alla hus som stod därnere och växte upp mot kullarna. Huvudet gick som en jojo, fram och tillbaka. Inte för att jag har varit i Monaco, men jag har åkt igenom landet.

Efter många om och men kom vi till Nice och Frankrike. Vi sökte upp ett billigt hotellrum. Det var nu den riktiga semestern skulle börja. Sol och bad. Det första vi gjorde var att ställa in våra ryggsäckar och rusa ut igen. Det var mycket att se. Först skulle vi leta efter ett ställe som sålde båtbiljetter till Korsika. Vi gick ner till hamen och tittade på båtar. Frågade oss fram, och det var inte lätt. Frankrike då ville helst inte prata engelska, inte heller ville de förstå oss. Vi kom till en affär som vi såg på utsidan att de hade båtar som gick till Korsika. Självklart ställde vi oss i kön. När det var vår tur försökte jag säga att vi skulle ha tur och returbiljetter inom fem dagar. Hon i kassan förstod inget. Jag pekade på kartan, sedan gjorde med händerna att jag åkte båt till Korsika, nej hon förstod inget. Jag började bli lite upprörd. Kvinnan pekade att vi skulle gå ut. Så gjorde vi. Väluppfostrade som vi var. Utanför stod vi och tittade igen. Jodå, de sålde biljetter, så långt förstod vi. Återigen ställde vi oss i kön. Kom fram till luckan. Förklarade som innan och vips hade vi två biljetter tur och retur. Jag stirrade ömsom på kvinnan, på biljetterna och sedan på min väninna. Återigen skrek kvinnan att vi skulle lämna plats för nästa person i kön.

Nu hade vi fått våra biljetter och resten av den dagen gjorde vi sightseeing. Allt var roligt, allt var spännande. Dagen började lida mot sitt slut. Nästa morgon skulle vi med färjan och den hade vi redan kollat upp och visste exakt vart vi skulle. Det lilla vi hade sett av Nice var mycket gamla hus, gränder och spännande miljöer. Tidigare hade vi bestämt att vi skulle stanna i Nice ett antal dagar när vi lämnade Korsika. På båten träffade vi ett ungt svenskt par. Vi hade trevligt tillsammans. Kvinnan hade läst franska ganska länge. Paret menade på att vi kunde gå tillsammans med dem och söka hotell. Så gjorde vi. Och med detta återkommer jag med mer berättande om Korsika.

Det tar att åka runt, det tar på orken att sitta på ett tåg och se mycket. Givetvis kunde vi ha stannat ett par dagar här och där, men med en tre veckors semester räcker inte tiden med. Jag älskar att röra på mig, att få uppleva saker för det är det man minns mest. Inte en badstrand, inte heller alla timmar sol. Men att få lata sig med bad och sol, det är också härligt.

Ha nu en härlig dag därute!

Lill Lindbäck, undersköterska och deltidsförfattare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se

Då återkommer jag om min tågluffning jag gjorde när jag var 20 år. Se 31/7.

Vi kom till slut till Wien. Österrikes huvudstad. Vi ville inte ligga på ett hotell på grund av att detta var vår första anhalt. Pengarna skulle räcka i tre veckor. Utan mobiler, som inte fanns på den tiden, kunde vi heller inte googla oss fram till rätt adress. Vi frågade oss fram. Jag kommer ihåg än idag hur jag skyndade fram på en jättestor gata, en aveny som inte går att jämföra med Göteborg. Husen blev mer och mer praktfulla. Jag skyndade uppför en svagt uppförsbacke och när jag kom till krönet så såg jag bort mot alla vackra och pampiga hus. Frågade återigen om adressen. De pekade åt det håll jag kom men lite åt sidan. Fnissande skyndade jag tillbaka till min väninna. Varför hon inte följde med var mest för att slippa att bära tunga ryggsäckar fram och tillbaka. Till slut hittade vi vandrarhemmet som skulle ligga mitt i stan. Det fanns bara en plats kvar. Jag frågade om inte en av oss kunde ligga på golvet, men svaret blev nej. Det förstår jag. Brandrisk och andra faror. Vad skulle vi nu göra. Detta var vår första anhalt. Vi bestämde oss snabbt för att ta oss till Italien och Milano, där vi skulle byta tåg. Tillbaka till Centralstation, där har jag mer diffusa minnen av. Vi åkte ifrån Wien och snart också Österrike, älskar detta land på grund av att det är väldigt vackert.

Inte många timmar därefter hamnade vi då i Milano. Här gjorde vi samma sak. Frågade oss fram till ett vandrarhem och visade även adressen. Vi tog en vanlig buss frågade även på bussen vilken hållplats vi skulle av på. Här minns jag att vi nästan fick hoppa av i farten. Det var mycket folk på bussen och vi hade svårt att komma ut. Återigen frågade vi oss fram. Nu kommer jag till en rolig händelse. Min väninna var mörkare i huden än jag och hade svart hår med stora bruna ögon. Inom parantes, hennes pappa berättade att han hade tidigare släkt som var Valloner, de hade lite mörkare hud. Men skillnaden var också att jag är väldigt ljus i kroppen och hade mellanblont hår och blå ögen. När jag blir solbränd är det rött som gäller, jag blir aldrig brun. Jo, till slut, men det tar sin tid. Vi promenerade upp mot vandrarhemmet i sällskap av två killar som visade vägen. En av dem var artig mot mig och bar min ryggsäck, ingen frågade min väninna. Det tyckte jag var taskigt. De trodde att hon kom från Italien. Inte? Då måste du komma från Spanien. Sverige trodde de inte alls på.

Detta vandrarhem i Milano fanns det plats för oss. Våningssängar stod överallt. Men det var billigt. Jag gick till toaletten, men skyndade tillbaka och hämtade min väninna. Vi plockade upp kamerorna och fnissade som tusan. Toaletter fanns, men de var så låga, när jag satt ner hade jag mina knän uppdragna nästan upp till hakan. Ja, ja, lite överdrivet, men nästan sant. Tyvärr har jag inte fotona. Min väninna som jag tyvärr inte umgås med längre, vi gick skilda vägar när hon träffade sin blivande man. Det blev sporadiska träffar som sedan dog ut. Vi träffades på ett jobb och hade fantastiska år tillsammans. Med vemod minns jag dessa år. Men så är det i livet. Man möts, skiljs åt och träffar nya vänner, en del vänner har man kvar genom hela livet.

I Milano åkte vi till det stora torget som tv har visat. Vackra byggnader omger ett torg. Torget i sig är inget speciellt, men byggnaden runt om var vackert. Givetvis ståtar en jättekyrka där också. Den dagen blev det mycket sightseeing.

I morgon kommer nästa del på tågluffningen.

Ha en underbar dag!

Lill Lindbäck, undersköterska och deltidsförfattare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se