Alla inlägg den 23 juli 2018

Av Lill Lindbäck - Måndag 23 juli 08:49

Jag tycker att det är roligt att kolla SMHI, och gärna 10-dygnsprognosen. Ja, jag vet att vädret uppdateras ganska ofta. Det skulle bli åska och regn på lördagen. Regn behövs verkligen. Naturen lider. Mina gräsmattor börjar gulna. Som det nu ser ut kommer inget regn, eller åska. På fredag, om allt stämmer, ska det bli 33 grader i Göteborg. Mycket hinner ändras tills dess. Åska. Dunder och brak. Ett minne kommer till mig.

När jag var tonåring satt jag i mitt rum med fönstret öppet, kunde ha varit vår eller sommar.

Det var varmt. Allt stod stilla. Naturen väntade. Tunga moln närmade sig sakta, färgerna var många, som mörkt blå, rosa, grått och mörkt grått, nästan till svart. Det var som om himmelen byggde upp ett spektakel. Då fanns inte datorer, inte heller lyssnade jag på vädret. Jag råkade se ut och såg himlen. Där blev jag sittandes, jämte fönstret, och stirrade ut med en skräckblandad förtjusning. Himlen kan leverera, med vackra moln och figurer, med olika nyanser på en blå himmel, dimma, regn och bara en massa grått och ännu mer regn. Eller snö. Men när himlen byggs upp av åskoväder känns något inom en, i alla fall mig.

Den gången, som sagt, satt jag vid fönstret. Då började det mullra, mullrandet blev högre och högre, blixtrarna kom och det smällde hela tiden. Ett berg fanns inte långt från huset, det gjorde att ekot av vädret blev ännu högre. Nu fattar jag inte hur jag vågade sitta där. Jag minns händelsen av skräckblandad förtjusning.

En annan gång gick jag till ett ställe där ungdomar brukar träffas för att se om mina vänner var där. Då var det också ett åskväder, men ett mer opåtligt. Jag menar, skulle det blixtra, eller inte. Jodå, det kom en blixt inte långt ifrån mig. Jag brukar aldrig vara rädd, men då skrek jag till och tog snedsteg. Höll på att snubbla på mina egna ben.

Många, många år därefter, där jag bor nu, skulle jag till bussen. Det är en lång backe att gå nerför mot stora vägen. Till vänster om gångbanan är det ett stort sluttande fält och till höger ett fotbollsplan. Jag gick i mina tankar, även då var vädret lite lömskt. Jag såg inte att det skulle bli dåligt väder, hade inget paraply med mig, tur för mig. Det dundrade då och då, en blixt här och där. Inget märkvärdigare än så. Men ... så kom det. En känsla. Ett obehag. Det gick fort. Varje hårstrå på kroppen reste sig. Jag hann tänka, vad konstigt. Sedan ett snabbt kedjeljud, ett rasslande läte och så small det som f-n. Det var ett öronbedövande ljud. För första gången i mitt liv blev jag verkligen rädd. Undra hur nära den var mig med tanke på att hårstråna på kroppen reste sig och detta rasslande kedjeljud som jag aldrig tidigare hade hört. Men, blixten träffade mig inte och det får man vara glad för. Lika tacksam var jag att jag inte hade paraply i handen. Idag är jag lite mer rädd och har mer respekt för åskväder.

Ha det gott därute. Drick ordentligt.

Lill Lindbäck, undersköterska och deltidsförfattare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se

ANNONS

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9
10 11 12 13 14
15
16 17 18 19 20
21
22
23 24 25 26 27 28 29
30 31
<<< Juli 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ lill-lindback med Blogkeen
Följ lill-lindback med Bloglovin'

Lill Lindbäck

Lill Lindbäck


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se