För mig är vuxenmobbning bland det värsta jag vet. Självklart retar jag mig på mer saker, som bidragsfuskare, nedskräpare, riktigt eländiga rasister, detta är några saker. En del rasister vet inte ens om att de är rasister förrän någon annan påpekar detta. Jag har fått påpekan om detta själv. Anser mig verkligen inte vara rasist, men jag blir galet irriterad när jag eller någon annan blir påhoppad. Men det finns inga ursäkter. Den ende ursäkten jag har är att människor varifrån man än kommer, spelar ingen roll vilken hudfärg, tro eller kön man har. Vi tycker alltid något. Den som säger sig stå över allt sådant, när det verkligen händer gör den personen inte det. Då är den som alla andra.

Men, vuxenmobbare är vuxna människor som ska kunna bete sig vänligt och respektera andra människor.

Visst, jag kan bli arg eller irriterad, kanske till och med snacka lite "skit" om någon person. Jag kan faktiskt berätta för andra att jag har gjort fel eller be om ursäkt till någon för ett fel jag har gjort.

Vuxenmobbare. Jag tänker lite på ordet för det är verkligen skrämmande. Tidigare har jag beskrivit mobbare som terrorister och de har samma slags åsikter. Går på någon annan och skadar denna.

För den som blir mobbad är skadan fruktansvärt, den personen ska leva ett liv med sig själv. Det är lätt att tappa fotfästet och självförtroendet. Glöm inte en sak, om det finns mobbare som i oförstånd har deltagit i mobbning, den personen kan må mycket dåligt i vuxen ålder. Mobbning - fy tusan.

Jag hade en gång en arbetskamrat. På den avdelningen jag jobbade på, ett kontor, blev det så att säga snedbelastning av personal. En person skulle gå över och sätta sig mittemot en annan. Den kvinnan var otroligt duktig på sitt jobb, men också otroligt snabb på att kommentera andra och kränka dessa. Det verkade som om hon tyckte att hon stod över dessa personer. Jag var ny där, satt ganska nära, men tack och lov inte tillräckligt nära. Ingen ville jobba med henne. Ingen tyckte om henne. Visst hade hon sina ljusa sidor och vi skrattade högt ibland. Men chefen beordrade över en person. När denna kom och satte sig mittemot den andra personen, då började dessa två tissla och tassla. Mycket skitsnack blev det. Stämningen blev allt sämre och jag mådde allt sämre. Jag ville bara fly.

Detta är ingen direkt beskrivning, men här ser man tydligt vad som hände.

Jag har berättat i ett annat inlägg att den som är med i en grupp av mobbare deltar också. Den som är tyst i gruppen deltar också. Här nedan kommer mina tankar om den tiden.

Den som satte sig mittemot skulle ha satt stopp för kollegans framfart. Att tala om för denna person att detta är absolut inte okej. Själv är jag inte fri från skuld. När jag hörde hennes kommentarer om andra, jag brydde inte om mig själv för jag kan ta för mig. Om hon ändå hade gått på mig och fått andra med sig, då hade livet på jobbet blivit ett elände. Absolut. Men jag har klarat mig. Nu återkommer jag till att jag inte är fri från skuld.

När jag hörde hennes framfart kunde jag ha sagt stopp. Tänk på vad du häver ut dig. Tänk på att du gör andra illa. Skulle du själv vilja bli utsatt för hån så som du hånar.

Nej, jag gjorde inte det. Egentligen var det fegt av mig. Däremot berättade jag att jag hade sagt upp mig. Då sa hon att hon hade märkt att jag inte trivdes. Stämningen var rå, men hjärtlig - sa hon. Jag svarade henne då; stämningen är rå, men den är verkligen inte hjärtlig.

Nu kanske du tänker att jag inte heller var den bästa. Nej, det var jag inte. Men ett gäng manliga arbetskamrater en våning ner som jag ofta hade hjälpt kom upp med en stor blombukett och tyckte att jag var en fantastisk medarbetare, vänlig och alltid ställde upp. Om du visste så glad jag blev. Därför blev tiden på detta kontoret inte så hemskt. Jag fick konstruktiv och positivt omdöme. Än idag värmer det mitt hjärta.

Alla är vi på något sätt inblandade i en vuxenmobbning. Du tänker kanske nu, inte jag, jag har aldrig mobbat någon. Det är säkert sant. Men jag tänker på vad jag har skrivit ovan. I en arbetsgrupp kan en bråka om det mesta, den personen är verkligen jobb. De andra försöker bli av med denne person, då tycker denne personen att de andra mobbar henne/honom, men ser inte att problemet är den själv. Vi är dåliga på att komma med konkreta förklaringar om varför. Många av oss "gnäller". För vad jag tror, vi är rädda. Ja, jag skriver vi, jag vill heller inte bli mobbad. Att bli utsatt är frukansvärd kränkning. Jag blev anklagad för detta av ett par personer i en familj som var mina vänner, alla andra blev chockade och förstod ingenting. Jo, jag förstod. Jag hade kommit med konstruktiv kritik och talat om att detta inte var okej. Jag klarar inte av att man kränker andra. Men fick tillbaka det med bumerangslag, att det var jag som hade problem och så vidare. Jag hade satt ned foten. Det räckte nu. Och jag fick mycket skit ifrån dessa. Vad jag menar är att det är lätt att säga saker om varandra, men det är varken lätt att ta emot eller ge skit, förutom när man är arg.

Jag har funderat genom åren på olika möten när det gäller mobbning. Är vi, jag, rädda för den andra? Eller ar jag/du rädd att den andra ska få med sig alla de andra och du/jag stå utanför gruppen. För det där är jobbigt, det är svårt, men värre är att vara den som utsätter andra för kränkningar.

Återigen, vuxenmobbare är den som mobbar, den som följer mobbaren och kommer med sina kommentarer eller hånflin, tyvärr är också den tysta mobbaren, en som är med gruppen, är också en mobbare.

Det är faktiskt svårt att stå upp för sig själv. Det är svårt med tanke på att andra kan gå på just dig för att du är stark för att stå emot. Det vill inte dessa personer. Då går dessa på dig, då har de någon att hacka på.

Du avgör själv vad som är bäst för dig, ibland måste man tänka efter. Det finns gånger jag har vräkt ur mig saker och inte hört eller märkt att det blev fel. Min hjärna uppfattade som att det blev rätt.

Detta är svårt, ett dilemma. Livet är inte alltid lätt. Ibland går man balansgång på en slak lina. Med det menar jag att en slak lina är väldigt svårt att gå på. Men livet är fantastiskt!

Allt låter negativt när man beskriver en mobbare, men livet är som sagt fantastiskt ändå. Detta bloggandet om vuxenmobbning var en tankeställare.

Jag skrev en bok om en hämnd från en som hade blivit utsatt. Självklart är det fiction. Men tänk, det kunde faktiskt ha hänt. "Hämndens Änglar".

Ha det nu underbart därute. I Göteborg lyser solen över oss. Bara det gör livet underbart - för jag har lediga dagar.

Lill Lindbäck, undersköterska och deltidsförfattare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vad är jag mest rädd för, jo det är maktgalna människor. Dessa som har vassa armbågar, som psykopater och narcissister. Folk som inte skyr några medel alls, tar ingen hänsyn förutom pengarna och dessa styr egentligen mest. Så mina punkter är: psy...

Tycker inte du att det stormar ute oftare och ibland med hårdare byar. Jag måste erkänna att jag tycker att det är spännande, men när jag läser om hur vissa stormar gör översvämningar och träd blåses ned både över bilar och hus, då är det ledsamt.  ...

Nu var det längesedan jag bloggade och jag förstår varför. Jag heter Lill Lindbäck, under detta året kommer jag att byta namn till det jag föddes till och då blir namnet LILL KARLSSON. Det känns bra. Jag har skiljt mig, inget jag önskade. Till sommar...

Självklart känns julen extra när det är snö ute och även när det snöar. För min del är jag inte förtjust i snö, speciellt inte när jag ska köra bil. Numer tar jag hellre buss eller spårvagn. Jag är absolut ingen expert när det snöar, men jag blir n...

Nu gör Bris mycket reklam överallt. Så sorgligt. Det ska inte behöva var på det viset. Alla högtider, tydligen mest under juletider är det som värst. Stackars barn. Stackars alla som bor hemma i en miljö som inte är trygg, eller ens bra. Vad tänker...