Det kommer att bli strålande dagar framöver. Äntligen är våren här i Göteborg. Den årstid jag älskar allra mest. Men min trädgård älskar inte min kropp längre. Jag har en förmåga att inte lyssna på den. Har ett gräs som heter Elefantgräs. Jättevackert. Min man brukar sköta om den. Igår klippte jag ner den. Efter bara några tag om dessa vissna stjälkar förstod jag, om jag inte slutar snart kommer jag att få ont i nacken och ryggen. Jag tar alltså i med näven och klipper, trögt som bara den. Detta känns i nacken. Efter det skulle jag rensa upp lite mer, men vågade inte. När jag var klar gick jag på en härlig långpromenad. Senare i hemmet kom det som jag beskrev om. Värken. Att jag aldrig lär mig. Att jag alltid har den där rösten i huvudet som talar till mig, nej övertalar mig. Bara lite till, och så en till - klippning i busken.

Här har jag tagit fram en bild med blommor. Älskar blommor av alla de slag.

Här nedan är en närbild på rododendron och ett bi, tror jag det var. Härliga färger.

Såg på Aftonbladet om en professionell surfare, som surfar på vågor i Portugals kust. Har aldrig sett sådana enorma vågor. Hur vågar man surfa där? Hoppas att ingen nybörjare flyter där.

På videon såg man att två skotrar körde ut för att hjälpa honom. Mot vågorna var de som myror. Är du nyfiken gå in på Aftonbladet och kolla på videon om höga vågor. Jag drar efter andan av havets framfart.

Minns en händelse för många år sedan på Gran Canaria. Min kille och jag badade i höga vågor. Är så häftigt att känna kraften i vågorna. Klumpigt försöker man komma upp från vattnet och vågorna vill dra en tillbaka. I en av vågorna skulle vi hålla varandra i händerna. En våg slet isär oss. Jag försökte komma upp när jag märkte kraften. En annan våg tog ett mardrömstag om mig. Jag rullade runt i vattnet, slog i botten med kraft. Fick inte mina ben rätt för att trycka mig upp till luften för att andas. Strömmarna under blev en fasa.

ag måste bara upp, och självklart upp för att andas. Till slut visste jag inte var botten var, inte heller var luften fanns. Nu började jag simma desperat. Helt plötsligt var jag uppe i luften. Hann ta flera andetag. Men nu hade jag inslag av panik. Det ska man verkligen inte ha, kraften tar slut fortare. Inte heller hör andra om man skriker med tanke på bruset från vågorna. Nästa gång jag skulle ta mig upp från havet sökte jag efter en våg att förflytta mig på. Detta hade jag nu gjort ett par gånger. När jag väl var på väg in på stranden var mina fingrar som krabbklor i sanden och knäna tryckte jag ned. Jag nästan snyftade av skräck för att inte kunna komma upp. Vågen drar sig snabbt ut igen, den ville ha med mig tillbaka, vågen slet i mig. Den här gången klarade jag mig. Min kille tog skrattande emot mig, men då när jag berättade om min skräckfärd avslutade vi badturen för den dagen.

Min bikini var full av sand. Benen bar mig knappt. Jag ville gråta, men försökte skratta. Det lät lite hysteriskt. Jag har alltid haft respekt för havet. Dessutom tittar jag alltid efter vilken flagga som visas på stranden. Det är viktigt. När vi kom hem till hotellrummet drog jag av mig bikinin, under den var jag också full av sand.

Ha och visa respekt för havet!!!

Lill Lindbäck, undersköterska och författare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se

Jag skriver sällan privat när det gäller döden. Tror att jag kan ha gjort det kanske för ett kort tag sedan på grund av min svågers alla sjukhusbesök. Men för ett par dagar sedan fick jag reda på mer som jag beskriver nedan. Min svåger fick svåra smärtor och gick till läkaren. De trodde att smärtorna berodde på hans sjukdom, Bechtrew heter den. Min syster hade läst att när denna sjukdom värkt färdigt får man inte värk igen. Vårdcentralen gav han smärtstillande. Det hjälpte inte. När helgen kom hade han vrålont. De åkte till akuten, satt i 10 timmar, eller över det. Repris gjordes på detta. Till slut hittades en tumör och metastaser. Obotlig, sa dem. Detta upptäcktes den 19 december, han gick bort på skärtorsdagen - på min systers födelsedag. Jag återkommer om det. Han dog i hemmet omgiven av sin familj.

Troligtvis hade han fått cancern flera år tidigare, men på grund av sin sjukdom och rökningens biverkningar så att säga märkte han inte dessa till en början små förändringar. Resterande hoppar jag över.

Min syster berättade för mig om tumören, att det kallades för röktumör under påskhelgen. Förr rökte många inomhus mycket mer vanligt än ovanligt. Min svåger var spelare och satt många gånger i små utrymmen och spelade poker. Alla kedjerökte i dessa utrymmen. Men han hade inte rökt på några år, snusade i stället. Det finns runt 66 cancerframkallande medel i cigaretter. Undra hur mycket det finns i tobaken.

Jag vet inte om det finns något som kallas för röktumör, men så hade läkaren enkelt förklarat för min syster. Det måste ha forskats i detta och om rökning.

Nu ska du veta att det finns människor som har rökt hela sitt liv utan att få tumörer, eller KOL.

Vad jag mer ville berätta, och det kändes lite underligt när jag kom på det. Min syster och svåger träffades, de flyttade ihop några månader efteråt på hennes 18 årsdag, och han dog på hennes 64 årsdag. Skumt.

Tänk på din rökning. Du förstör din egen hälsa. Dyrt är det också. Pratade med en ung kollega som röker. Vi räknade ut att ett paket/dag året om kostade ca 18.000:- eller mer. Det är en New York resa för en vecka och uppehälle.

Lev väl därute. Nu efter påsk ska jag, hm, börja ett bättre liv. Mindre godis och lite mindre med god öl. Öl som jag kallar för finöl, den kan smaka ljuvligt. Fulöl, om man köper ett vanligt märke smakar bara öl, finölen är dyrare, men det är värt smaken och pengarna. Jag tar det lugnt med alkoholen, men tänker dra ner ytterligare.

Ha det gott därute!

Lill Lindbäck, undersköterska och författare inom genren thriller och thriller medialt

www.lill-lindback.se