Alla inlägg den 29 mars 2018

Av Lill Lindbäck - Torsdag 29 mars 08:23

Nu nämner jag känslor som är svåra, men ändå blir lättsam. När barn är med i bilden lättar sorgen upp.

Min svåger fick cancer för några månader sedan och ligger nu döende i hemmet. Ständigt har han sina vuxna barn runt sig och sin fru, min syster, som tur är kom hans syster för en månad sedan.

Igår var två av barnbarnen där, 16 respektiva 11 år. De stannade bara några minuter för att ta adjö av sin morfar. Han sov djupt av smärtstillande. Jag skulle åka hem. Självklart körde jag barnen hem. Under den korta resan hem pratade vi om ditten och datten. För mig som är äldre var detta otroligt skönt. Ju äldre man blir, desto mer sjuka och bortgångar blir det under årens lopp bland föräldrar, släkt och vänner.

Vi pratade lite om deras morfar. Jag vet att barn förstår mycket, men de förstår ändå inte. Jag pratade med dem vilken tacksamhet att få ha haft morfar i livet, för man minns honom i allt. Minnen bleknar med tiden när man är liten, förklarade jag, men det är normalt. Så berättade jag om min morfar som jag träffade sista gången när jag var 6 år. Jag har vissa minnen kvar. Precis så som ni en dag kommer att ha. Sedan övergick vi att prata om annat. Det var skönt, och så naturligt för barn. Äldre börjar krångla till det. Själv har jag alltid varit uppriktig. Tycker att det känns bra för mig, ibland för andra, men inte alltid för vissa har svårt att ta uppriktighet.

Märkligt när jag tänker på döden. Jag har vakat över äldre många gånger. Jag arbetar på ett äldreboende. Men när min syster och jag vakade för vår mamma, på ett sjukhus och dess intensivvårdsavdelning, talade jag om för min syster vad som kan hända. När det började närma sig slutet höll vi hennes hand och smekte denna, vi pratade med mamma att hennes döttrar var där. Det sista andetaget togs, då började min syster att gråta, själv satt jag där och väntade på nästa andetag. Jag tyckte det dröjde och ville skaka henne för att hon skulle ta nästa andetag, dörren öppnades och sjuksköterskor kom in och sa att nu var det slut. Först då började jag gråta.

Det är så livet är, men nu var det i min syskonskara med respektive den första som är på väg bort. Livet går fort. Jag drömmer alltid om en härlig framtid och kommer så att göra, men börjar bli duktig på att leva här och nu. Inte jaga runt som en skållad råtta för att hinna med allt. Eller när vänner ringer och frågar om träff hit och dit, så även på mitt jobb. Jag har dragit ner på allt. Jag är viktig. Jag vill inte leva som jag gjorde i yngre dagar när jag hälsade på alla, gick på kurser, jobbade och hade mycket övertid. Jag var knappt hemma. Inget är värt det.

Självklart vill jag fortfarande hälsa på, åka på semester och så vidare, men tar det numer lugnt med sköna promenader, alltså ett mer avslappnande liv.

Tusen tack till alla barn och ungdomar för att ni finns. Ni gör livet värt att leva!

Fortfarande strålar solen över Göteborg från en blå himmel. Strax ska jag sätta mig ner och skriva i min nästkommande bok. Sedan blir det en långpromenad.

Ha en skön dag!

Lill Lindbäck, undersköterska och författare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se

ANNONS

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3
4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18
19 20
21
22
23
24
25
26
27
28 29
30
31
<<< Mars 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ lill-lindback med Blogkeen
Följ lill-lindback med Bloglovin'

Lill Lindbäck

Lill Lindbäck


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se