Sent igår kväll hämtade jag min man som var hos en vän. Hemma låg dimman som en spännande film, det kändes lite obehagligt att köra. Tänk om en bil körde väldigt sakta på grund av dimman. Plötsligt dyker den upp och man måste hinna bromsa. Nu var inte dimman så tjock, men alltid när dimman tar över jorden och välver sig in och överallt minns jag en händelse.

Jag var runt tjugo år, var på väg hem från att ha hälsat på en kompis. Då låg dimman på, den var riktigt tjock. Jag kommer ihåg ännu hur jag försökte, inom mig, att vifta med handen för att kunna se. Jag såg trottoaren framför mig kanske en-två meter. Plötsligt dyker det upp en man i dimman och frågade var Värmegatan låg. Det hade jag ingen aning om för där jag bodde hade alla gator något med kalendern att göra, exempelvis Månadsgatan, Veckogatan osv. Men vad rädd jag blev. Jag vet inte om jag blev rädd för att ingen kunde se oss. Hade jag blivit tvungen att skrika, ljudet förvanskas i tjock dimma. Helt plötsligt övergår han till att vilja ha sex. Då sa jag bestämt nej, och gick därifrån. Försökte springa., men som jag beskrev det, dimman, det gick inte springa. Benen var som spagetti. Skulle han hitta mig i dimman? Hem kom jag till slut.

Det kändes som om vi var ensamma på jorden. Det kändes som om han kunde säga dessa ord, som han sa, för ingen såg, och ingen hörde oss i dimman.

Detta var min berättelse om en händelse som satte sina spår. Nej, jag är inte rädd, men varje gång dimman kommer då tänker jag på den gången. Mannen kanske kunde ta ett nej, men om han oväntat hade hoppat på mig?! Jag var oförberedd på att någon annan än jag var ute i dimman.

Ha en skön söndag. Hoppas att solen lyser på dig också.

Lill Lindbäck, undersköterska och författare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se