Till dig som är ungdom! Tänk dig för. Män/killar/tjejer som du litar på kan förändras. Det finns droger och andra mediciner som kan göra någon illvillig. Någon vill locka med dig någonstans. Du känner pirret av spänning och skulle vilja, men ... Vad är det som håller dig tillbaka? Du lockas väl inte av banala saker som; Du är vacker. Jag ska göra dig till fotomodell/skådespelare/stjärna. Dessa män/killar som lockas av unga flickor kan vara din granne, föräldrarnas vänner, dina vänner - eller helt enkelt en okänd. Kan det vara så att du har en kille/tjej på facebook eller andra sociala medier och har blivit din vän, är han/hon verkligen den han/hon utger sig för? Finns många som utger sig att vara någon annan.

Min pappa sa alltid att jag skulle inte lita på män, då hette det fula gubbar. Vem är ful för mig/dig? Finns många som ser bra ut och är vänliga. Han sa också att man aldrig skulle följa med en man/kille ensam, eller kanske bara du och din väninna till ett rum, hotellrum eller en källare. Själv hade jag vansinnigt kul med mina manliga vänner. De var alltid respektfulla och snälla.

Nu kan man inte gå runt och misstro det manliga släktet. Jag har nästan aldrig gjort det. Men ifall att. Den där känslan. Ett sinne, ett sinne som kan lura dig i rädsla, eller så är det så enkelt att du faktiskt känner en rädsla. Det är något som du inte kan ta på. Den kan vara ovan, men lyssna på ditt inre! Känslan växer inom dig att det känns fel. Blir du stressad kanske du vill fly, eller så hinner du inte ta ett avgörande. Testar du på alkohol? Droger? Då ska du veta att det tar bort detta sinnet. Den där känslan som gör dig rädd. En ungdom är oövervinnlig - ingen kan böja den, den överlever allt. Så ska det vara, för du är ung och det är en härlig tid. Men glöm inte känslan jag beskrev. Läs längre ned om erfarenheter jag råkade utför.

Jag undrar vad som har hänt med lilla My. Håller hon sig självmant borta? Är hon rädd? Är hon fasttagen av någon som håller henne gömd. Våldtagen? Är hon mördad? Grymt. Det är hemskt. Stackars tös, och hennes anhöriga.

Det som hände i min ungdom, blev inget allvarligt. Kunde ha blivit, för minnena finns kvar. Vissa andra är bortglömda.

Jag gick efter vägen på en trottoar i ett samhälle där jag hade bott, hade en kortkort klänning och boats på mig, 14 år gammal. Det fanns hyreshus runt mig. En bil saktade ned, en riktigt häftig bil. Han/killen ropade på mig, jag gick närmare, han frågade mig om jag kunde hoppa in i bilen och visa honom vägen. Då sa jag att jag inte hade en aning om var det låg någonstans. Då frågade han om jag ville åka med på en tur. Nu visade sig killen att han inte letade efter denna väg. Självklart dök varningar upp inom mig. Snabbt fick jag förklarat att min väninna bodde bakom huset där. Jag vinkade bortåt och började gå åt det hållet. Killen ropade igen och försökte övertala mig. Jag sprang bort och gömde mig. Det kunde lika gärna ha varit 2 män i bilen, den ene hade kunnat springa efter mig. Sådana idioter/galningar finns det.

Nästa händelse var i Göteborg, något liknande hände i ungefär samma ålder. Jag gick hem från torget på en gångbana. På en annan gångbana gick en man, då kunde jag inte tippa ålder för alla var gamla, han kunde ha varit runt 30 och såg bra ut. Jag kände hans blickar och han stirrande efter mig, då ökade jag på stegen och såg trots det att han kom närmare. Ja, det var väldigt otäckt. Då gick jag så fort jag kunde, mannen hann ikapp mig in i trapphuset där vi bodde. Dum som jag var skulle jag ta hissen, bodde 3 trappor upp. Mannen tog tag i mig och ville kyssa mig. Jag sa bestämt att han skulle släppa mig. Sa jag något smart då? Jag kunde prata för mig. Hade jag bara tur? Mannen kunde ha våldtagit mig i trapphuset. Han var mycket starkare än jag. Jag minns att jag inte hotade honom, inte skrek, utan var bara bestämd, visade inte för mycket känslor av något. Jag klarade mig ifrån allt förutom att vara fasthållen och bli kysst. Usch! Kränkningen var enorm. Tänk om mina föräldrar hade fått reda på detta. Jag vågade inget säga, då kanske jag inte hade fått gått ut. Men, tänk om det var så att mannen började följa efter mig dagligen. Prata alltid med någon när och kär.

Båda dessa gånger hade jag en oförklarlig känsla av fara.

Jag har också gjort många dumheter, men då har jag inte varit rädd. Varför kommer jag inte ihåg, men det är av dumheterna vi lär oss på. Tyvärr får en del lära sig för livet, ibland har man bara tur.

Lyssna på din hjärna. Lyssna inte på någon som håller på att övertala dig till något du inte vill. Eller så vill du, men tvekar. Det kan vara så enkelt att du inte känner någon rädsla. Jag vet att man kan öva upp sig i alla sina sinnen. Du kan det också.

Jag litade på många, men det fanns lika många jag inte litade på.

Lycka till!

Ha en underbar helg!

Lill Lindbäck, undersköterska och författare inom genren thriller och thriller medialt.

www.lill-lindback.se