Ja, det är en svår nöt för en lekman. Jag är en lekman och borde inte skriva om sådant jag inte begriper, det skulle säkert psykologer och andra som har läst och haft patienter som uppvisar ett sådant beteende sagt. Men det finns faktiskt människor som känner av, och ibland direkt att något är fel hos en person. Dessa personer behöver inte läsa om hur en person är. Visst bör man läsa, inget måste, men det finns mycket olika psykiska sjukdomar.

Förr, när jag var lite yngre kunde jag känna av att någon mådde dåligt, eller en annan som inte brydde sig, någon var sjuk och så vidare. Jag gick ifrån en människa som kändes fel. Som ung träffade jag mycket människor. Min slogan var alltid att jag umgicks med någon tills den personen visade upp sitt rätta jag, detta rätta jaget ville kanske inte jag leva i. Eller att jag inte var det rätta för den andra personen.

Alla människor har en godhet hos sig, men det finns också en bit av en ondska. Jag har upplevt den vänligaste människan på jorden kan förvandlas och bli ett rytande monster. Skulle du ha blivit chockad? Jag blev det när jag var yngre, men ju äldre desto mindre chockad blir jag.

Idag har jag lite svårare med att känna av en människa, för jag engagerar mig inte lika mycket, däremot har jag en kollega som vid första träffen med någon har efteråt sagt till mig att den personen ... ja, du förstår. Och, det stämmer alltid. Jag arbetar natten inom ett äldreboende med inriktning psykiatri, även demenser. Mycket intressant.

Självklart behöver det inte vara ett större fel på dig eller mig, och självklart beror det på vilken familj man fostras i. Alla diagnoser som finns känner man säkert igen sig i och börjar tro att man själv tillhör den kategorin, eller kanske lite av varje. Men du har säkert inte den åkomman.

En psykopat har en kyla omkring sig, den har ingen empati eller förståelse för andra. Det sägs att oftast är det ledare för stora företag som är psykopater. Givetvis kan du klara dig uppför karriärstegen med rätt utbildning och kämparglöd. Du kanske är klippt och skuren för den rollen. Alla företagsledare är absolut inte psykopater.

Du har säkert sett på film där någon säger att han är sociopat eller psykopat, en sådan person kan trampa på andra för att få den makt den önskar eller det jobbet personen ifråga vill ha. Att man då trampar på någon annan ödslar en sådan person inga känslor på. Däruppe på toppen har man likasinnade som gillar det man gör. Eller så slåss man för sin position. En psykopat kan bli väldigt ensam.

Självklart finns det referenser för psykisk ohälsa och inom dess sjukdomar. Alla har vi säkert något eller någon gång gjort saker som vi långt efteråt ångrar. Unga människor trampar på varandra i oförståelse, när de börjar förstå vilken handling de har gjort, då kommer också samvetet in och man mår dåligt. På unga män kommer det runt 25 års ålder, på unga kvinnor runt 20. Det kan också finnas föräldrar som inte ser något fel i vad deras barn gör, ja då fortsätter barnet att följa sin väg kanske genom att trampa på andra.

Men, men ... som jag beskrev ovan. Jag ska inte, absolut inte beskriva hur en psykopat är, jag kan heller inte plocka ut någon från affärsvärlden. Jag har inte den rätten, i alla fall inte på sociala medier, inte heller att peka ut någon annan medmänniska. Själv tycker jag om vänlighet och respekt för varandra oavsett hudfärg, köntillhörighet och religion. Sådan är en humanist. Själv kommer jag inte upp till en humanists nivå, orättvisor och kränkningar avskyr jag och då är jag heller inte vänlig, men försöker hålla en viss nivå inom sociala medier. Tyvärr, har jag märkt att jag och många fler som skriver och det ska gå fort, man trycker på skickaknappen, kommer på sig och läser igenom efteråt. Oj, så fel det kan bli.

För att återgå till vad är en psykopat är - gå ut på nätet leta upp, speciella sidor, dessa ska du läsa om källan, var källkritisk, att uppgifterna är från en sida med psykologer eller inom psykiatrin, sjukvården etc. Det är viktigt.

Du kanske undrar vad en humanist är, även det kan man läsa om på nätet. Vissa personer kan säga sig vara en humanist och tänker på människan som en unik person och med dennes rättigheter. Självklart anser jag det också. Jag kan tycka till om vissa saker, men ändra mig efter ett tag när jag tänkt igenom hur och varför. En humanist kan också tro sig vara en, men när det väl gäller kanske den inte är det.

Låter det luddigt?! Ja, det är luddigt. Livet är luddigt. En människa är komplex. Vi är sammansatta av olika gener, födda i olika familjer, uppfostrade av olika människor, uppväxta i olika tidsperioder och orter, stora som små. Det som kallas för miljön vi växer upp i.

Min fråga till mig själv kan vara; föds vi till att vara en psykopat, händer det något i uppväxten, vad är det som gör att vissa blir psykopater. Se bara på soldater, de blir vana att döda och känner inget till slut, eller att vissa andra soldater "bangar" ut för att de inte klarar av vad de gör. Rädsla kan också ställa till det. Ni har väl hört en hop skrikande "galningar", jag blir rädd för dem och vet inte vad de kan ställa till med. Även personer i denna hop blir skrämda över sig själv och hur de kunde göra det som gjordes. I en hysterisk värld kan vi bli den hysteriska.

Som du märker kan jag skriva hur mycket som helst inom psykologin/psykiatrins ämne som genast blir till fler och fler, även om kunskapen är minimal. Därför slutar jag här.

Ha nu en bra dag!

Lill Lindbäck

Självklart är jag experten, jag som inga barn har. Skulle jag ha haft hade jag säkert gjort som många andra föräldrar, skött allt själv för att det går fortare och det blir bäst så.

Jag var 3:e barnet av 4:a. Föräldrarna var tvungna att jobba, det var ju så. När jag var 9 år började min bana som diskerska och att bädda sängarna i vårt hem. Inte bad vi om extra veckopeng, ibland fick vi inga, vi visste att det inte alltid fanns pengar.

Jobbet hemma fortsätte med att min syster fick städa, plocka undan och bädda sängar, jag fick ta köket med all disk, nästa dag varvade vi. Det fanns 6 bäddar att bädda. Redan då var jag rättsnörerättvisan. Jag blev arg för att min 4 år äldre bror slapp undan, min syster är emellan oss. Lillebror var alldeles för liten, han stökade mest till. Ett par år senare när jag var vid 11 års ålder städade min syster och jag hela hemmet. Ut med mattorna dessa piskades, det dammades, dammsögs och golv tvättades varje torsdag. Vi visste att mamma och pappa jobbade. Detta var vår hjälp. Oj, vad beröm vi jämt fick för att vi var duktiga.

Börja i tid. Inte när de är i tonåren, utan när de börjar förstå. Allt handlar om vana. Ge ditt barn uppgifter. Skölj över med beröm. Ja, jag vet, många barn gnäller, men vem gör inte det.

Min väninna har barnbarn, dessa barnbarn får i sitt hem en dag med att laga middagen. Nu är den yngsta 12 år. Hon hade lagat förrätt, middag och bakat en kaka. Enligt väninnan var maten riktigt god. Självklart finns föräldrarna i närheten.

Tittade en gång på svenska supernannyn. Har även sett vinjetterna. Med lätta medel kan man ändra både sitt och barns beteende. Jag tror på att läsa pedagogik med lite barnpsykologi - ifall man behöver lite råd. Tänk om man fick gå barnkurser när barnen är små.

Visst är det så att barnen uppfostrar man som man själv blir uppfostrad, dessutom formas man på gott och ont från oftast från 2 föräldrar, ibland ensam. Det är heller inte lätt idag med alla olika konstellationer som det finns i familjeformer. Dina barn, mina barn och våra barn, vem uppfostrar osv. Listan kan bli lång.

Tänk om man blir uppfostrad med föräldrar som har psykisk ohälsa, som en psykopat eller en narcisstisk förälder/föräldrar. Det tar jag upp en annan dag.

Lev gott därute!

Lill Lindbäck