Ja, jag trodde inte att jag skulle kunna skriva. Har du i skolan någon gång fått höra att du inte klarar det där ...

När jag gick i skolan fick vi röda bockar på det som var fel. Skrev vi en liten uppsats skulle denna läsas av fröken eller magistern. Jag fick alltid tillbaka fullt med röda bockar, pilar och så vidare. Grammatik, fel meningsuppbyggnad, ja kommentarerna var många. Jag såg inte felen, förstod dem inte, men jag skrev av hjärtats lust.

Hoppas att skolan idag ser det positiva i varje elevs försök att klara av något. Hade läraren mer tid och lust kanske jag lärde mig att förstå hur svenskan byggdes upp. Exvis varför jag skriver. Skriva, skrev, skrivit eller jag skriver. Då förstod jag inte skillnaden.

Nu kommer det till mitt kämpande och det jag ångrar mest.

Varför kämpade jag inte för skrivandet? Mitt försvar:

Jag hade fantasi, men visste inte vad jag kunde göra åt det.

Varför  förstod jag inte när jag läste böcker från det jag var 9 år?

Mina föräldrar tänkte aldrig på att jag behövde hjälp i svenskan. Men jag anklagar absolut inte dem. För mig är det inte konstigt. När jag började skolan var grundskolan endast 8-årig, som ökades ut till 9-årig skola. Mina föräldrar gick till 6:e respektive 7:e klass. De klarade sig bra i livet.

Om mitt skrivande hade börjat tidigare då ... Jag ångrar inte mycket. Kanske inte det här heller. Ibland har jag frågat mig om det är värt allt annat jag offrar. Jag tänker efter och känner hur fingrarna glider över tangenterna, hur fantasin får löpa sin egen väg. Jo, jag vill skriva. För mig är det en fantastisk värld.

Att ha ett fritidsintresse eller intresse kräver tid och energi, och att inte ge upp.

Varför jag började skriva och då thrillers tar jag upp en annan dag.

Lill Lindbäck

www.lill-lindback.se

Läste ett inlägg om ett rikt liv med bara kaffepengar.

Ja, det är sant man kan ha ett rikt liv om man lever det liv man önskar. Då betyder inte pengar allt.

Givetvis måste jag ha pengar till nödvändiga saker i livet, men mycket är gratis därute. Ett exempel är att promenera i skogen, sitta där en stund och filosofera. Man kan också gå på sådant som är gratis. Hälsa på mer hos familj, släkt och vänner. Jag vet att man kan leva ekonomiskt och ha ett lugnare liv.

Nåja, jag ska inget säga, jag vill gärna ha teve, mobil, dator, kamera (finns förstås i mobilen). Än vill jag gärna åka utomlands eller inom Sverige, för det berikar min värld. Jag tror att det finns många världar inom och utom sig själv, men vi utforskar inte detta ordentligt. Vi har för bråttom. Ett annat rikt liv är intressen. Många intressen kostar olika mycket, även för mig. Jag skriver thrillers. Det kostar, men kanske inte lika mycket för en som målar. Att rita kanske inte kostar så mycket när man lärt sig grunderna och får öva sig på detta. Jag tycker om att fota, men tyvärr finns inte tid att sitta framför ett fotoprogram.

Personligen tror jag att vi människor, de flesta, rör oss allt mindre. Många kör sina barn, skulle jag också ha gjort, vi sitter framför datorn, som nu, jag kör dit jag ska. Dessutom, om jag hamnar framför teven blir jag sittandes där.

Men, jag promenerar faktiskt och mår bra när jag hör fåglarnas sång, när det susar i träden.

Ja, det finns andra liv, inte bara jakten efter att få det bättre och ännu bättre.

Ha en helt underbar dag!

Lill Lindbäck

Har gått av mitt nattarbetspass. Sitter framför datorn och äter min frukost. Första sidan på nätet är MSN, alltid roligt att läsa lite nyheter och annat.

Jag blev rörd till tårar av både av glädje, men tyvärr också av sorg.

Av sorgetårar: Det var en pojke, 11 år gammal, som hade tagit sitt liv. Varför? Jo, för att han blev mobbad i skolan. Ingen kunde göra något - för jävligt. En dag startade hans föräldrar en grupp på nätet "Stand for the silent" och åker nu runt i världen. Tror att det var runt 70 000 som nu var med - mot mobbning.

Varför kan inte folk hjälpa i stället för stjälpa en annans människas liv. Säger jag som hatar krig.

Gädjetårar:

• Ung flicka11-13 år stod och sjöng till träden i sin trädgård. Mamman hörde henne och hjälpte till. Sjön opera inför fullsatt Austrailia Got Talent. Ja, som du förstår kom tårarna.
• Pojke 11 år, gräver i sanden och råkar se ett barn 5 år. Flickan hade antagligen lekt och en sandgrotta föll ihop och över henne. Detta hade antagligen gått fort, för föräldrarna sitt inte långt därifrån. Hon var livlös. Pojken hade lärt sig hjärt och lungräddning. Detta blev hennes räddning tillbaka till livet.
• En 22 månaders liten pojke var med sina syskon runt 11 års ålder i lekparken. En man hade sprungit fram och tagit pojken. Mannen sprang därifrån och så gjorde syskonen. De sprang efter mannen, ropade och skrek, folk rusade efter. Då lämnades pojken på en parkeringsplats. Syskonen räddade sin lillebror.

Jag ville visa hur en av mina kortromaner får plats i en liten handväska. Vikt ca 100 gram. Är lätt som en plätt. För övrigt i storlek som en pocketbok. Lästid runt 2-3 timmar. Jag har många alster på lager och som gärna vill skrivas. Många kommentarer jag har fått är att tid till läsning finns inte. Själv skriver jag för det är roligt. För att hinna skriva alla de där påhittade historierna blev det kortromaner. Något att läsa kanske på bussen, tåget, spårvagnen eller närsomhelst.

Ha en fortsatt trevlig söndag. Lill Lindbäck. www.lill-lindback.se

Så här ser det ut:

Vet inte längre vad jag ska säga mer än några få ord om det.

Stäng av dem som dopar sig för livstid.

Här är mina tankar:

Alla idrottare som gör något de älskar och vill tävla på elitnivå, de tränar frukansvärt hårt. De tränar så många timmar i veckan som jag arbetar. Tänk då på de idrottare som vill hålla sig rena, men tyvärr har de ingen chans mot doparna.

Doparna som vinner eller finns långt däruppe får både pengar och reklamintäkter, vilket de kan leva på.

Jag anser att de själ från de "rena". Som alltid talar pengarna. Är de kända idrottare som får rubriker drar till sig folk som går till arenorna för att titta. På det viset kan idrottskommitén tjäna sina pengar.

Usch, nu kanske jag var elak.

Ha en trevlig lördag!

Lill Lindbäck

www.lill-lindback.se

Livet pågår därute och det är mycket jag reagerar över.

Som nu, clowner som sätter skräck i folk?! Va?! Vilka idioter! Galningar!

Varför dyker det upp clowner här och där i Sverige, men också utlandet? Jag tror att de har varit ute på en sajt där någon psykiskt sjuk person kan ha övertalat andra att gå den vägen. Få det där kittlande äventyret. Tyvärr är det så att när man börjar med något sådant går det fort från A och vidare till nästa, som först att skrämmas. Kan vara kul. Kanske. Sedan med kniv. Kanske mest för att se hur personen i fråga reagerar. Nästa steg blir att personen i fråga, clownen, en känsla av makt. Den makten kan bli farlig. Det ser man bara ute i världen där kändisar, rika människor eller högt uppsatta personer plötsligt tror att de äger världen och kan göra vad de vill.

Som sagt, jag tror att det finns ett Forum för dessa clowner. De får nu mycket skriverier i tidningarna, vilket de givetvis går igång på. Men också de där copycats, som polisen säger.

Akta dig därute! Gå gärna två. Dessa clowner tycks oväntat dyka upp.

Jag önskar dig allt gott!

Lill Lindbäck

www.lill-lindback.se

Vad är det för idéer?

Vem kan tänka sig skrämma en annan människa på detta vis?

Hur tänkar man?

Är det ungdomar som har sett något på en skräckfilm och testar ute?

Är det några som ska testa och sedan utföra något ute?

Ingen ser vem denne person är.

Min fantasi är det inget fel på. Jag skriver thrillers, men att uppleva detsamma en ensam kvinna fick göra mitt i natten, det hoppas jag aldrig. Brotten eskalerar, tycker jag. Och det har gått fort. På 70-talet fanns våldtäkter och rån. Folk satt i fängelse. Men de sista 30 åren har våldet ökat. Jag har aldrig förstått tjusningen att hota en annan människa. Dessa som utsätter andra för brott, är det droger, hemförhållande, dåliga vänner, krigsdrabbade som mår psykiskt dåligt. Jag vet inte, jag gissar bara. Är fruktansvärt trött på det.

Jag skriver thrillers för spänning och att det ska kittla i tankarna, men det är inte på riktigt. I fantasins värld kan saker och ting hända. Det vill jag inte ska hända på riktigt.

Ha det gott därute!

En hälsning från Lill Lindbäck

God morgon!

Nu har jag gått av mitt arbetspass. Jag arbetar natten som undersköterska på ett äldreboende. Ofta är det känt att man hör folk ,om vandrar, med det menar jag andar. Ett exempel är en kollega som arbetade på vårt gamla hus. Där jag arbetar består av 3 hus, varav ett som är äldst.

En natt hörde hon och hennes kollega hur någon spelade på orgeln. Deras steg ekade i det gamla huset med högt till tak och stora trappuppgångar, de vandrade längst den långa korridoren. Ingen var ute. Alla tycktes sova, utom denna som spelade. I slutet i korridor i ett rum fanns orgeln, när de tog klivet in i rummet slutade orgeln att spela. Ingen var där! Ingen hade kunnat gå därifrån för den ende in- och utgången var där de stod. I detta gamla hus finns dörrar som har stängts, men ingen har varit där.

Jag arbetar i ett av de nyare husen. En natt gick jag in till en dam, bara för att titta till henne. Jag såg att hennes badrumsdörr stod öppen, men blev iskall när jag hörde släpande steg därifrån. Det var inte damen jag gick in till för hon låg i sin säng. Ja, jag såg henne klart och tydligt. Jag kunde heller inte lämna henne, för tänk om någon hade tagit sig in till henne. Ytterdörren till hennes lägenhet stod öppen. Jag räknade till tre, slängde mig fram, ingen där. Nej, jag hann inte se. Gjorde om samma procedur, stannade till lite längre. Nej, ingen i badrummet. Då blev jag iskall. Kroppshåren reste sig. Någon stod bakom mig. Jag hoppade runt och var beredd, stannade upp, ingen där.

Inbillade jag mig? Eller var det någon som har bott där tidigare som vandrade runt. Varför reste sig håren? Jag kände mig iakttagen av att någon stod bakom mig. Men ingen var där. Tack och lov.

Ha nu en trevlig dag. Själv ska jag lägga mig. Godnatt världen!

Lill Lindbäck, thrillerförfattare, även undersköterska. www.lill-lindback.se