Kaxig. Överlägsen skidåkare. Retar alla. Men gör reklam för sig, även om den är dålig.

Nu har han sjunkit till botten i mina ögon. En rattfull människa har jag svårt att förlåta. Ja, nu kan jag förlåta, för det var ju bara en bil som blev förstörd. Men, tänk om det hade gått människor där?! Synd att man inte kan blåsa i ett rattlås för att kunna låsa upp bilen och starta den. Skönt att polisen tar både drog- och alkoholpåverkade personer. Men alla de där polisen missar?

Nu börjar mitt egentliga bloggande. När jag arbetar natten och mellan mina arbetspass har jag ingen tid eller ork över. Sömnen blir inte detsamma som att arbeta dag, byte mellan dag och natt tar på krafterna. Denna blogg blir lång.

Igår eftermiddag klippte jag stora delar av gräsmattan, min man tog över när han kom hem, sen en sen middag. Mitt bästa avkopplingsprogram på teve är "En plats på landet, mm". De visar personer som vill flytta någonstans till lägenhet eller hus. Jag har sett vyer i England och även utomlands som är otroligt underbara. Nu fick jag se halva programmet.

Till det jag vill skriva om;

Senare på kvällen/natten såg jag ett program om en vit kvinna som återkom till sitt hemland Zimbabwe (hoppa att stavningen är rätt). Hon berättade hur en liten procent vita styrde landet. Alla, svarta som vita, gick i samma skola. Barnen lekte ihop. Problem visade hon också, men det var ganska bra, med tanke på vad som sedan hände. Mugabe fick makten. Därefter började stora problem visa sig och dessa blev större och större varvid att flickan med familj flyttade till Nya Zeeland. När hon var 32 år åkte hon tillbaka för att söka efter sin bästa vän. Här berättades olika familjeöden och hemska bestialiska händelser, hon berättar också hur rädda hon och en vän, som var med och smygfilmade, var. I slutet, vilket hon aldrig trodde, hittade hon sin mörkhyade väninna i Australien. Hon åkte dit, men fick inte filma väninnan, med tanke på repressalier för hennes familj som bodde kvar. Väninnorna höll därefter kontakten med varandra. Här slutar jag skriva om filmen/dokomentären och övergår till mina tankar. Jag la mig för natten. Trött, men kunde inte somna. Tankarna gick över till filmen/dokumentären hela tiden. För att förstå hur det är att tvingas lämna sitt land, sina rötter, släktingar och vänner, då är det jag som befinner mig där. Jag är kvar i mitt Sverige. Min kära underbara väninna från hemmet och skolan hade flytt. Skräckväldet tog över ännu mer och jag kände skräcken krypa i mig. Den växte med alla historier, om barn som togs från föräldrar till att kriga eller dödades bara för hat eller för skojs skull. Småflickor, äldre och kvinnor blev våldtagna och dödade. Fel ord, och delar av din familj/släkt dödas besinningslöst

Jag har hört många historier genom åren som gått från människor jag har träffat. Öden, som svenska jag är, är fasansfulla. Hur grymma kan vi människor bli? Frågorna blir många och de växer. Hur kommer det sig? Vem eller vilka har tillsatt exvis Mugabe. Jag har läst många gånger om att ledare har blivit tillsatta i ett land av andra länders makthavare. Denne person blir maktfullkomlig och blir också rädd för hot mot sig och sin familj. Men hur kan vi döda så besinngslöst? Med detta i tankarna kunde jag inte somna. Jag är deltidsförfattare och har en fantasi som dyker upp när jag minst anar det. Plötsligt i mina tankar var jag på väg till mitt arbete som undersköterska på ett äldreboende. Det börjar skymma ute. Träden, japanska körsbärsträd, blommor i rosa och andäktigt går jag under dem och tittar upp. Så vackert. Härlig känsla att ha när jag går in för mitt arbetspass. När mina ögon går till byggnaden ser jag att något inte stämmer. Ett par fönsterrutor är sönderslagna längre bort. Något skymtade där innanför. En boende? Jag kikar upp på huset, en olycksbådande känsla glider in i hjärtat och rädslan börjar sticka i kroppen. Jag går in med smygande steg, lyssnar, ett hasande ljud hörs i trapphuset, inget mer. Jag ringer till mina kvällskollegor, ingen svarar. Underligt. Rädslan sätter sig i strupen. Något känns fruktansvärt fel. Hämtar ut mina nycklar och smyger in på bottenvåningens första boende. Därinne är det tyst, men det drar i korridoren. Något ligger på golvet. När jag kommer fram ser jag blod ... Här slutar jag. Sömnen inföll ett par timmar senare. Nu kommer detta att bli en novell. Namn? Det får jag se. Ha de gott ni därute i cybervärlden!